Eftersom jag var lite surig i min förra postning om social media (orden alltså) måste jag uppväga det med hämningslös kärlek genom att slänga upp den här videon (via boing boing) som består av idel kända namn för sm-nördar:
Medverkande i videon: Neil Gaiman, Wil Wheaton, Cory Doctorow, Lawrence Lessig, Bruce Schneier, Jason Kottke, Google Zurich, Hank Green, MC Frontalot, Patrick & Teresa Nielsen Hayden, Mr. Toast, Miss Cellania, Team Genius, Phil Plait, Allan Amato, Maddy Gaiman, Charissa Gilreath, Belinda Casas, Chuck Martinez, Jeremy James, Joanna Gaunder, Lee Israel & Octavio Coleman Esq. of The Jejune Institute
Det här inlägget började med intentionen att skriva om att man inte ska tvinga folk att använda sig av social media. Men på sistone har jag börjat avsky det uttrycket så smått och inser att det är lite problematiskt. Det har använts i så opersonliga sammanhang, i strategiska syftningar, att det börjat tappat en massa värde för mig personligen.
Partier köper in tjänster och ska prångla ut politiker i social media. Företag gör detsamma. Det ska varumärkesbyggas online och social media är vägen dit. Plötsligt är samtalet, dialogen och tillgängligheten bortkollrad och social media används för att “megafåna” på digital plats. Det bortses friskt från “social” och fokuseras helt på “media”.
Det har för alldeles för många blivit ett ord för marknad, för media och det personliga, det sociala, eroderas alltmer av de som verkligen behöver förstå det. Det är helt okej att som organisation välja prova den vägen men jag har börjat erfara att människors förmåga att skapa sociala nätverk offras på kuppen och det är lite som att plocka av hjulen på cykeln.
Personen är oftast viktigare än saken online. Visserligen innebär det att det finns en marknad, men där marknaden träder in får inte det personliga trängas ut. Det måste handla om att låta människor hitta sin nisch och känna sig bekväma. Vi ska inte ens skygga för värdet av chattklienter som kallas fikabord om det passar bättre för enskilda individer. Allt annat riskerar upplevas som fejk och är förödande för vilket varumärke som helst.
Därför blir jag lite arg på att partier anställt personal för att rodda upp politikernas existens online som om de inte räknas annars. Jag blir arg när jag pratar med folk runt omkring mig som ska tvingas hänga online utan att veta riktigt vad som förväntas av dem. Och jag blir arg på mig själv som tillåtit det bli för mycket marknad och för lite människa i samtalen om internet i min omgivning.
Många tror att syns de inte här, behöver de skämmas på ett eller annat sätt. Eller att det är viktigt att slå igenom online för att kunna etablera sitt varumärke. Visserligen behöver nog en och annan skämmas för att vara otillgängliga (som i grund och botten inte är sammankopplat med nätet alls), men i stort har det uppstått nån form av tvångssituation som inte är utvecklande.
Social media är människor. Det finns plats för både marknad och människor. Men tvingas folk ut att agera efter specifika uppifrån styrda regler, motarbetas själva själen i det. Som organisation ska man akta sig för att bli de som inspirerar motstånd mot upplevda hot mot det fria och utvecklande samtalet. Mot möjligheter att upptäcka varandras olikheter och lära oss av varandra. Det handlar om att delta, inte om att toppstyra.
Alla vill nödvändigtvis inte sitta i ett “media” och synas i syfte att sälja — men de flesta gillar att prata med varandra. Det är det där sistnämnda som är det viktiga. Vi pratar om allt. Inte bara det som nån auktoritet kanske vill att vi ska prata om, vilket innebär att de som ska tala i annans sak får det svårt. Kanske är det inte så konstigt då att så många känner ett motstånd mot att börja delta online.
Finns det förresten några synonymer för social media?
Rätt medryckande kort framställning av hur remix skapar social remix mellan olika grupper av människor, tipsad om av Lessig som själv är inmixad. Nu förväntar jag mig en remix av den här remixen… ;) Väldigt bra om problemen med att försöka begränsa den här kulturen, i alla fall:
Med tanke på det intellektuella lågvattenmärke texterna visar prov på (kamrat Sigfrid!?!?) så undrar jag nånstans om antipiratbyråns nya blogg är en fejk. Å andra sidan, är det inte fejk, så gör byrån samhället en stor tjänst, kanske större än de tänkt som visar sina tankar klart och tydligt med en retorik, som till delar nästan slår satir vi sett tidigare. Det är i slutändan ett bra och välkommet initiativ att få se vad som driver några av de som har pipeline till lagstiftare och bör bara uppmuntras.
Det börjar bli mindre och mindre självklart att de där intressegrupperna faktiskt har på fötterna. Nu senast kunde vi läsa om independent-filmen Ink som när de upptäckte att de vara populära på fildelningssiter omfamnade de möjligheten istället för att skicka polisen på dem. På de nya fansens inrådan satte de t.o.m. upp en donationsmöjlighet på hemsidan.
I Australien har särintressena rönt stora framgångar med lagstiftarna. Det är därför ett stort bakslag för dessa att ett domslut slagit fast att internetleverantörer inte har någon anledning att utföra upphovsrättsindustrins önskemål om restriktioner mot fildelare. Så här skriver bl.a. domaren i sitt beslut (min översättning) där han försvarar budbärarens roll, för att förklara bittorrenttekniken:
[...] filen som delas i svärmen är skattkistan, bittorrent är skeppet, torrentfilen är skattkartan, The Pirate Bay tillhandahåller skattkartor utan kostnad och trackern är en vis gammal man som behöver konsulteras för att förstå skattkartan.
Regeringen betalar hellre tiotals miljoner i böter än riskerar att Piratpartiet får skjuts i debatten under valår. [CS]
De flesta av oss ser nog förskjutningen av införandet av datalagringsdirektivet av valtaktiska skäl. Inte sådär jätteokej att betala massor av skattepengar för det egenintresset i och med en EU-dom där böter utdömts för att det dröjt. Inte för att jag vill införa direktivet och kanske inte (enbart) för att det är just PP man vill mota i dörren eftersom det är det enda partiet som säger tydligt nej till den här sortens lagstiftning. Det kan lika gärna vara att slippa ta integritetsdebatten i stort, det som de inte riktigt fixat de senaste åren vare sig internt eller externt, en lärdom från FRA-protesterna 2008. Två flugor på smällen eller nåt.
Klamberg uppmärksammade för något år sedan beröringspunkter mellan polismetodutredningen och datalagringsdirektivet. Eftersom arbetet med utredningen fortgår så sägs det vara orsak till förseningen. Men som man kan läsa hos Mikael Nilsson har (V), (MP) och (S) precis som alliansen tänkt att dra igenom direktivet efter valet i höst utan några förändringar så det blir mest bara lite konstigt allting. Här kan du hitta historik bakom datalagringsdirektivet hos Christian Engström.
Idag känner jag av det sista glaset rödvin på Stora Bloggprisets gala, vilket jag skyller på Mymlan som råkade orsaka att jag stannade lite längre än jag tänkt. Jag överlåter presentationen av alla vinnarna till Jan Helin, men vill skänka ett extra grattis till Abbes pappa, vars blogg “Heja Abbe” är en riktig guldklimp.
Jag är fortfarande lite hög av glädjen att farmor Gun vann kategorin Politik och Samhälle. Brit Stakston tweetade om att hennes vinst är viktig för nätanvändandet vilket jag verkligen håller med om. När jag fick tillfälle att kramas med Gun efter prisutdelningen sa jag till henne att det här var så bra på så många olika plan:
Det var bra för Gun, välförtjänt så innibomben för hon är en väldigt duktig bloggare. Det var bra för Piratpartiet och på sätt och vis för svensk politik i största allmänhet. Men kanske framför allt var det bra för internet. Jag menar att såna som hon är fantastiska ambassadörer för ett internet som befinner sig under ständig attack pga fördomar.
Festen i sig var jätteskojig naturligtvis, att träffa alla härliga människor är en sån energikick även om jag just för ögonblicket är lite trött i pannan. Lite namedropping; Scaber Nestor, som jag fick tillfälle att fnissa lite skämmigt med för att jag fräste i hans kommentarsfält härom dagen. Alla bör dessutom stötta Mattias i idén om att starta en modeblogg, vi behöver någon som kollar in slipstrenderna. Kramades med Rick som var trött och stolt och Marie var ett härligt energitillskott bland alla minglare.
Konstaterade att Ulrika Good är lika vacker som hon är smart och samma gäller för Nikke. Klaus, vad ska jag säga, förlåt igen för grimasen — du är en attraktiv man, jag lovar! Fick tillfälle att vara lite fangirl för Brit Stakston och fick dessutom äntligen träffa Niclas (deep|ed) och bamsekramas. Apropå bamsekramar kan inte ämnet dryftas utan att nämna Erik Laakso vars kram alla borde få uppleva åtminstone en gång i livet. Sen var det kul att få träffa Axbom och hans fru, dessutom.
Det blev ett glatt fniss när vi superbloggare som toppar våra respektive partiers listor på Politometern stod och snackade också Mary och Rosmari. Sen hoppas jag att Gustaf får tillfälle att skriva ett gästinlägg om entreprenörskap och internet som han hade massor av intressanta saker att säga om. Många flera såklart, egentligen är det väl dumt att lyfta fram några när det var så många roliga människor där.
Den mest surrealistiska händelsen får bli fotografen som tryckte upp mig mot en vägg för mingelbild och bad mig försöka se “naturlig ut”. Vet inte hur det är med er andra, men det är vid såna tillfällen jag måste anstränga mig som fanken att inte flasha boobsen eller räcka ut tungan eller nåt. För det skulle kännas mer naturligt i sammanhanget, trots allt.
Men lite pirrigt är det allt och det ska bli vansinnigt kul att träffa allt folk som kommer vara på plats! Det är ingen hemlighet att jag hoppas att farmor Gun vinner, alternativ Elin Grelson som är mednominerade i min kategori. Isobel och Hax är såklart välförtjänta vinnare också, inget snack om saken. Win-win, på nåt sätt, en ganska skön känsla. Det kan inte bli fel blogg som vinner, nånstans.
En DC-hub fungerar ungefär som att en massa datorer kopplar upp sig mot samma plats. I själva tekniken ingår ett chattfönster och sen kan man söka filer som letas upp från alla uppkopplades datorer. Man väljer en fil och laddar ner den. Jag har själv inte varit medlem i någon på evigheter så ber om anstånd om jag missat något väsentligt förklaringsmässigt.
En gång i tiden satt vi dock ett gäng i en sådan och den användes mest av sociala skäl, vi satt och snackade om allt möjligt. Att dela med sig av de filer man hade i en speciell katalog för ändamålet kom liksom på köpet. Faktum är att dela filer är till stora delar en social grej vilket är varför ämnet är så tätt sammanknutet med integritetsfrågan. Det är bara att se på glädjen över att dela med sig av länkar för att få en aning om psykologin bakom på sätt och vis.
De gånger jag hängt i DC-hubbar har jag då aldrig stött på fenomenet “kunder” emellertid. Ordet som används i nyheten om razzian som genomfördes härom dagen. Ingen har riktigt kunna svara på hur det ordet hamnat i det sammanhanget. Ett litet oskyldigt ord som spinner bort det sociala bakom fildelning, månne?
Hur som haver ger nyheten oss alla anledning att fundera över proportionalitet och som Mackan skriver så himla bra — vilka de riktiga kostnaderna för fildelning är, vilket även Ravenna och G-E-O funderar över. För visst är vi väl som medborgare tillåtna att ha åsikter om var resurserna i samhället ska hamna?
Kanske handlar ordet kund om en undermedveten koppling till “konsumentmakt”. För en annan grej som fick mig att höja på ögonbrynen häromdagen var nyheten om att Filminstitutet nu ska “slå piraterna” genom att, ptjaa, ge dem det de vill ha?
Jag misstänker att det är rubriksättaren som varit lite kreativ eller nåt. Men nog en viktig, om än omedveten, aspekt i diskrepansen i hur folk känner för de här frågorna och hur de behandlas av stat och myndighet.
Vi kommer såklart behöva fortsätta härja om rätten till privat kommunikation och att få tillgängliggöra oss information utan kontrollerande insyn, så länge det handlar om att vi “måste slås”.
Uppdatering: Fler razzior på gång tydligen. Denna gång märker jag orden “den illegala marknaden“.
Om du undrar varför det inte blivit några nyhetsgenomgångar på sistone så är det för att jag har haft alldeles åt helsike för lite tid för att läsa. Farmor Gun (som jag hoppas får gratulera till Stora Bloggpriset onsdag kväll) har däremot en massa läsvärt hos sig, så titta över till henne efter att ha läst nedanstående gästinlägg. Det är Anders som har lite funderingar kring det där med att rösta, efter att ha sett lite inlägg där visioner efterlysts. Vill du också gästblogga här? Maila mig i så fall. //emma
GÄSTINLÄGG: I min framtidsvision ser jag ett annat sätt att rösta. Med nuvarande system så har varje röstberättigad person en röst som kan läggas på ett enda parti. Enkelt förvisso men är det optimalt ? Det tycker inte jag.
Det är nog inte många personer som till 100 procent sympatiserar med ett enda parti och inte alls med de andra. Personer, som inte har något parti som helt stämmer överens med sin övertygelse, kommer att ge ett större stöd till det parti de röstar på än de egentligen skulle vilja. Dessutom kommer de att till viss del ”svika” partier som de har vissa sympatier för men inte kan rösta på.
En möjlig förändring är att man får rösta på flera partier. Hur många som helst men endast en röst per parti. Ju fler partier man röstar på, desto mer urvattnad blir ens röstning. Detta känns något bättre men inte riktigt tillfredsställande.
Det finns en ännu mer intressant idé. Fortfarande en röst per person men man får fördela den fritt! Till exempel 0.7 på pp, 0.2 på mp och 0.1 på v. I framtidsvisionen så kan man naturligtvis rösta digitalt och då är detta störtenkelt att genomföra. Även vid röstning på det gamla sättet, med papper, så skulle det vara lätt genom att helt enkelt skriva sina andelar på en röstsedel.
En kontroll måste förstås göras så att summan inte överstiger ett. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett krav att summan ska bli exakt ett. Man kan tänka sig att tillåta en lägre summa. Även med detta system så kan man förstås urvattna sin röstning, genom att ge många partier en lika stor (liten) andel.
Hur skulle ett sådant system påverka valresultatet ? Till en början tror jag att det skulle gynna små partier, till exempel PP. Ett sådant system känns för mig mera rättvist och det skulle troligen underlätta för många att rösta. Personer som idag tvekar mellan olika partier och våndas över vilket de ska välja kan helt enkelt fördela sin röst över flera partier. Riktigt små partier som idag ligger under spärren kan få röster som de annars inte skulle fått.
Idag riskerar ens hela röst att gå till ett parti som inte kommer in i riksdagen och då kanske man väljer ett etablerat riksdagsparti för att rösten inte ska kännas bortkastad. Med möjlighet att fördela rösten så kanske det inte känns lika svårt att riskera en del av den. Det kanske även skulle minska ”Broder fyra procent”-syndromet ? (Fyraprocent-spärren är i sig en sak som kan diskuteras i ett framtida röstsystem.)
Hamnade på Hultins blogg där jag såg reportaget med de besvikna C-riksdagsledamöterna och Lake skriver även han om interndemokrati. Det handlar om kärnkraft, en hjärtefråga för centerrörelsen historiskt. Själva sakfrågan är intressant i sig — men det jag fastnade på var hur Johan Linander tacklade den här diskussionen med sitt tonfall.
Möjligen är det inte Lindanders avsikt att låta som en general för en militär organisation, men så upplever jag det lite när jag med tillhörande utanförperspektiv tittar in: De som sätter sig emot förstör för partiet, inte särskilt duktiga på sina jobb (som han definierar hur det ska skötas) och vill man ha debatt är det ungefär som att öppna för hela havet stormar och förresten ljuger de ändå, ordning i leden måste det vara… Johan Linander ser faktiskt ganska taskig ut och ger, skulle tro utan att det var avsikten, kvartetten som känner sig missnöjda rätt nånstans med sin hårda attityd. Alldeles oavsett hur det står till med sakfrågan.
Inom Piratpartiet har vi diskuterat ganska mycket om framtoning. Det mjuka som måste varvas med det hårda, för det blir slagsida om det är för mycket av det ena eller det andra (och kanske var det därför jag fastnade i det perspektivet). Hur det funkar både internt och externt. En diskussion som antagligen kommer att fortgå så länge det finns folk som är engagerade. Jag tänker att det vi pratar om kanske är ett symptom som pågår överallt i samhället. Tydlighet, har rätt länge inneburit detaljstyrning och/eller regler för alla eventualiteter. Något som helt enkelt inte gått ihop i PP och som i viss mån jag kanske får omvärdera vara nåt specifikt för partiet, idag.
Eftersom vi som bekant befinner oss i något av en revolutionerande tid vad gäller folks möjligheter att synas och höras, blir kontrasterna tydligare. Det är helt klart så att man måste vara tydlig som politiker, det tror jag alla har fattat. Men innebär det att ska vara tydlighet på vilka regler som gäller och vilket håll man ska gå åt? Kan inte reglerna ifrågasättas alls för då riskerar man tryggheten? Så låter det nämligen alltför ofta, även om det nog en och annan gång inte är med flit.
Tydlighet tillsammans med tillgänglighet öppnar ganska många dörrar till politiskt intresse idag, vi börjar vänja oss vid att kunna hitta vägar att påverka. (Riktig tydlighet alltså, den som i alla fall jag associerar med öppenhet. Ett slags sätt att acceptera att det inte går att få tokordning i leden men folk vet i alla fall var de har varandra.)
Själv är jag som bekant väldigt sugen på att bryta ner några trösklar och öka den politiska öppenheten. Folk borde få chansen att känna “vardag” med politik. Politiker borde få vara människor. Ledaregenskaper finns det plats för ändå i sådana sammanhang, men kanske av en annan typ. En stark ledare är idag kanske inte den som har mest ordning i leden och visar irritation när folk går i otakt. Utan kanske den som lyckas få till det mest utvecklande klimatet för dialog. Visst, det lär nog pratas en hel del förbi varandra även framöver men jag undrar hur länge till det kommer att ses som en ledaregenskap när någon pekar med hela handen?
Jag vet inte, det var i alla fall vad jag började fundera på när jag läste inläggen. Vi befinner oss på något vis mitt i förändringen och det kan vara svårt att se riktigt vad som händer då. Men det känns lite som att det är en ton som straffar sig idag, i alla fall från mitt perspektiv. Även om man följer ett slags ordagrant facit och jag sannerligen inte är den bästa i världen på att uttrycka mig alla gånger.
Att ha ett funktionshinder kopplas alltsom oftast ihop med mindre vetande — ironiskt nog p.g.a ren okunskap. Det förvånar mig därför inte att socialstyrelsen och försäkringskassan i sin överlägsna enfald tagit fram ett 90-sidor långt dokument där man systematiskt spaltar upp registrering och kontrollåtgärder riktade mot människor som behöver hjälp och stöd i sin vardag. Ställer den funktionshindrade inte upp på det så tas hjälpen bort.
Men det gör mig heligt förbannad att okunskap styr.
Tänk på Stephen Hawking. Han är en av vår tids största tänkare och trots sin forskning i för de flesta av oss “svåra ämnen” som kosmologi och kvantgravitation skapat sig ett namn. Stephen Hawking är totalförlamad och kommunicerar helt via digitala hjälpmedel. Han är beroende av både människor och teknologi för att kunna genomföra sin insats för mänskligheten för vilket han är flerfaldigt prisbelönad. Förtjänar han att inte få sin integritet respekterad?
Se på Klara Tovhult, som är välkänd i piratkretsar som har genom åren gjort stora insatser för piratism och våra frågeställningar. Hennes insatser i samhällsdebatten har varit viktiga och hennes funktionshinder har aldrig varit ett problem för andra än henne själv. Den hjälp hon får behöver hon, varför ska hon straffas och tvingas upp sin integritet?
Det är något fruktansvärt på gång i samhället när hjälp och stöd omvandlas till överförmynderi och kontrollvansinne. Där de som ska hjälpas av lösningar och regler i stort ignoreras. Om de med funktionshinder vägrar gå med på den här sortens totala, minutiösa kontrollåtgärder ska de straffas med att inte få någon hjälp.
Handikapp- och brukarrörelsen berättar att de nu lämnar det statliga samarbetet som referensgrupp för socialstyrelsen och försäkringskassan.
Det förslag som nu presenteras i syfte att testas i skarpt läge andas förmynderi och ifrågasättande av oss som är beroende av personlig assistans för att kunna leva våra liv på lika villkor med andra. Instrumentet består av ett 91-sidigt dokument där varje detalj i en persons liv ska redovisas och därefter - inom varje detaljerat område - rimlighetsbedömas av försäkringskassans handläggare.
Instrumentet medför en grov kränkning av människors integritet när vi förväntas redovisa allt från våra intimaste behov på toaletten, att vi upprätthåller balanserad diet till huruvida våra sexualvanor är säkra. Enbart våra matintag ska utredas på 16 sidor – och då ingår inte ens behoven kring tillagning av mat.
Ja, jag är riktigt jäkla skitförbannad och i lika delar förtvivlad över den här utvecklingen men jag är lyckligtvis inte ensam. Jag ställer mig helt bakom kravet att slänga det här förslaget i papperskorgen. Det här är en Piratparti-fråga.
Jag blir exempelvis alltid lite fundersam när jag ser min blogg nämnas med kommentarer som “Piratpartister de vet minsann hur internet fungerar”. Jag inbillar mig att det är lätt att få intryck av att jag på något vis manipulerar tekniska pryttlar, jag kan låta lite hjärtlös i det ljuset, vilket naturligtvis känns lite halvkymigt. (Och jag vet såklart att de som skriver så inte menar så! Obs!), men… ja, ni fattar. Jag jobbar stenhårt, gör misstag, är inte alls så välläst som många tror, länkar som om mitt liv berodde på det, älskar det, hatar det… Som jag sagt några gånger, man ska varken överdriva eller underskatta mig som bloggare. Framför allt siktar jag inte på att vara en toppbloggare, jag “bara gör”.
Det är inte för att jag är pirat som jag förstår internet — det är precis tvärtom. Det är för att jag har ett hum om internet som jag är piratpartist. Jag är dessutom inte expert, lär mig nya grejer hela tiden, lär mig t.o.m av de som ser mig som en förebild. I förlängningen är det en individuell grej, piratpartister är inte per automatik duktiga bloggare och tvärtom, duktiga bloggare är inte nödvändigtvis piratpartister.
Egentligen handlar det inte om att någon stöttar något specifikt politiskt parti utan är i sig själva intressanta tyckare i den politiska debatten, vilket är värdefullt.
Det visar inte minst de olika partipolitiska listorna som under veckan presenterats av Politometern. Jag har troget gått in varje dag för att se hur bloggar placerat sig. Kanske framför allt för att se hur favvo-bloggar jag följer placerat sig. Men det har också haft den trevliga bieffekten att jag hittat till andra bloggar som jag nog tänker försöka hitta plats för i rss-läsaren. Och den mindre trevliga bieffekten att konstatera att jag missar massor. Teknikstress i ett nötskal.
Det är ingen hemlighet att jag följer Mary Jensen såklart som ofta visar prov på människan bakom moderaten och hon förtjänar verkligen sin toppnotering på politometern. Men Tokmoderaten har jag faktiskt missat och nu när jag tittat in där inser jag att det nog är en blogg som kanske borde följas. Kent Person följer jag inte regelbundet men brukar titta in hos honom emellanåt också precis som med Karl Sigfrid.
Att Mark Klamberg toppade för FP tyckte jag var jätteroligt och välförtjänt. Partiet verkar dock sakna starka namn i bloggosfären. Amanda Brihed är en tjej som jag följer men antar att hon får till sina tänkvärdheter lite för sporadiskt (och kan det bli lite väl långt ibland om än läsvärt) för att folk ska ha upptäckt henne ännu. För om jag förstår Martina Lind rätt, (som tillsammans med Ted Valentin tagit fram inflytande-listorna) så är det ett rejält glapp mellan Klamberg och efterföljande personer på blogglistan. Ny på rss-listan blir i alla fall Annika Beijbom som jag faktiskt skäms för att jag inte lyft in tidigare. Otroligt trevlig och närvarande i dialogen online samt dessutom ingen dumskalle.
Av de centerpartistiska bloggarna följer jag regelbundet Hanna Wagenius, Mårtensson och Lake såklart. Hultin brukar jag även titta in hos ibland och läser ikapp stötvis vilket jag även gör med Per Ankersjö. Där har jag ännu inte hunnit gå igenom för mig nya namn, vilket jag tänkt göra framöver.
När det gäller sossarna är Erik Laakso min självklara favorit som jag följer troget, mycket genuin och lätt att tycka om. Han kör tillsammans med Rosmari Södergren (som toppar socialdemokratiska blogglistan) dessutom arvidfalk.se, som är ett ganska bra nav ut i (S)-frågeställningar. HBT-sossen följer jag såklart (otroligt charmig människa) och Johan Westerholm är en sån jag tittar in hos ibland. Alliansfritt Sverige har jag i rss-läsaren också.
Nu finns inte F! med på politometern men det kändes som att det ändå var lite väsentligt att berätta att jag även följer Gudrun Schyman. När det gäller F!-bloggare i övrigt har jag väldigt dålig koll. Jag insåg dessutom till min förfäran att jag inte följer några vänsterparti-bloggar regelbundet. Visst händer det att jag tittar in hos Esbati och Nemokrati, men något rss-flöde har jag inte på nån utpräglad V-bloggare. Det måste åtgärdas.
Jag har lite samma syndrom när det gäller Miljöpartistiska bloggar, visst följer jag Peter, men då följer jag honom, inte (MP)-politik. Visst, jag tittar in hos flera bland toppbloggarna, men följer ingen egentligen regelbundet. Jag känner mig lite dum för det faktiskt och ska sätta mig och gå igenom den listan ordentligt och se vilka guldkorn jag missat. Av (KD)-bloggarna är det dessutom bara Westerstrand jag har tittat in hos några gånger.
Som jag ser det blir det ingen debatt om man inte är intresserad av vad “andra” tycker, ur ett partipolitiskt perspektiv. Det är inte konstigt alls att de som kan diskutera tvärpolitiskt är de som får mycket uppmärksamhet. Bloggande har dessutom fört med sig det underbara att öppna upp partipolitiska interna samtal. Det slår mig ofta hur vettiga människor är, hur olika de än tycker och hur hög nivå diskussionerna håller. Flera av de ovanstående ger mig hopp om det politiska engagemanget och det som jag upplever är nästan lika viktigt; ärlighet och tydlighet i sina intentioner och åsikter. Ser jag det draget hos en person, så spelar det ingen roll om de tycker olika än jag i specifika frågor.
Även om det också i bloggosfären kan finnas sandlåda, så har vi alla möjlighet att välja ut bloggare som inte alls slutar vara tänkande, självständiga och ifrågasättande bara för att de råkar tillhöra ett specifikt “lag”. Det finns helt enkelt massor av alternativ, debatter behöver inte se ut som de gör i media, vilket är en värdefull vinst för svensk politik och folkbildning. Inte för att media suger utan för att det inte riktigt räckt till för att täcka alla olika behov.
Plötsligt kan man följa politik på den nivå som passar en bäst själv, i den takt man själv känner sig bekväm med. Det är en aspekt av det politiska bloggandet jag ibland kunde tycka förtjänar lyftas fram i större omfattning och vårda.
Det är ett populärt argument att det inte går att konkurrera med gratis. Trots det dyker det upp artist efter artist som lyckas med affärsmodeller där gratis spridning av musiken genom fildelning är en integral del. Jag har länge saknat nån slags “mini-index över de som konkurrerar med gratis”. Detta för att slippa skriva i detalj om att andra kan och hur, utan mest bara kunna peka dit när jag skriver om ämnet och har andra poänger jag vill få fram. En referenspostning, helt enkelt.
Nu har Mike Masnick helt utan att veta om det hjälp till genom att skriva en fantastisk genomgång som gästkapitel i en bok, ur vilket jag helt fräckt lyfter ur hans exempel eftersom det känns som att det behövs något dylikt på svenska. Inlägget han skrivit är alltså på engelska men läs det gärna om du kan. För det står mycket tänkvärt där förutom uppräkningen av artister.
Om du känner till fler än de listade här (vilket du säkert gör) så tipsa om det i kommentarerna. Berätta gärna historierna och länka vidare.
Trent Reznor, mannen bakom Nine Inch Nails har profilerat sig starkt i de här sammanhangen genom att prova flera olika vägar. Bland annat har han varit väldigt noggrann med att ha ett nära förhållande till sina fans och låtit dessa delta i stor utsträckning. Han har en webbsida med forum, chattkanaler och andra olika sätt att delta. Reznor uppmuntrar sina fans att ta med sig kameror på konserter, filma och lägga upp på youtube, vilka han sen i sin tur lyfter fram, samma sak med fotografier. Han tycker dessutom att det är viktigt att fansen har kontakt med varandra och har skapat en gratis iPhone-applikation som gör att Reznor-anhängare kan leta upp och kommunicera med varandra.
På sistone har han släppt alla sina album fritt online eftersom han tycker det är meningslöst att slåss mot det oundvikliga att de hamnar på fildelningssiter. Men han skapar också mervärde som lockar till köp genom att erbjuda flera olika alternativ. När han släppte Ghosts I-IV, kunde du förutom att ladda ner det gratis och sprida det som du ville, köpa en dubbel-CD eller en Deluxe Edition som även innehöll en DVD och en fotobok. Ovanpå det erbjud han en Ultra-Deluxe Limited Edition — 2500 till antalet, som var och en var signerade av honom. De sistnämnda sålde slut inom loppet av ett dygn och det tjänade han 275000 dollar på. På en vecka fick han in 1,6 miljoner dollar för musik han delade ut gratis. Hans senaste (i skrivande stund) album The Slip släpptes några månader senare, återigen gratis, samtidigt som han publicerade sin turnéplan och biljetterna tog slut fort.
John Freeseär en trummis som varit med på hundratals olika album med massor av olika band. Dock har hans kändisskap inte nått utanför artistcirklarna så han fick ta till lite andra knep för att lansera sig som soloartist. I mars 2009 drog han igång ett system som i mångt och mycket liknade Trent Reznors men gjorde det lite mer efter hans egna personlighet; han använde sig av humor. Det fanns billiga versioner av albumet men om du köpte den lite dyrare varianten fick du ett personligt 5-minuterssamtal där han tackade dig och där du fick fråga om precis vad som helst. Hans förslag till fråga var “vilken av Stings sängar är bekvämast?”. Det fanns en begränsad upplaga där man fick käka lunch med honom eller en lite dyrare variant som innebar middag med honom på Sizzler. Luncherna sålde slut på en vecka.
Därefter tog han ut svängarna rejält — för 2500 dollar (för fem tillfällen) gav han trumlektioner, då du också fick behålla en av hans trummor. Du kunde också köpa ett besök på Hollywoods Vaxmuseum tillsammans med honom samt en av hans rockstjärne-vänner. Slutligen kunde du välja ut och behålla tre saker från hans garderob. För 10000 dollar kunde du avnjuta en middag med honom och en rockstjärnevän, samt besöka Disneyland. Dagen avslutades med att du fick behålla hans Volvo kombi, efter att du släppt av honom hemma hos sig. Sen fanns det också ett 20000 och 75000-dollarsalternativ tillgängliga bland flera andra. Som att ha med Josh i sitt band, eller att han var din personliga assistent i några veckor. Du kunde också åka med på hans turne, eller få en skiva med fem låtar om dig själv. En tonåring i Florida köpte faktiskt 20000-dollarsversionen och spenderade en vecka med Josh.
Jill Sobulehade en hit 1995 med “I Kissed a Girl” men hade svårt att komma tillbaka, genomgick flera skivbolagsbyten och beslutade sig för att be sina fans om hjälp att få ihop pengar till en egen release. Hon hade hela vägen jobbat på att hålla kontakten med sina fans, bland annat genom Facebook, där hon chattade med folk och svarade på frågor. Hon lanserade sin site och erbjöd massor av olika alternativ för hur hennes fans kunde supporta henne. För 200 dollar fick de fritt inträde för alla hennes shower på ett år. De kunde få sitt namn uppsjunget i en “tack”-låt. För 5000 dollar kunde hon hålla konsert hemma hos folk, vilket hon gjorde 5-6 gånger. För 10000 dollar fick den som betalade sjunga på hennes album. Det var egentligen ett skämt, men en kvinna i Storbritannien köpte det och Jill flög in henne så hon fick vara bakgrundsdoa på albumet. Hennes mål var att få ihop 75000 dollar och hon lyckades få ihop över 80000 dollar på 53 dagar. För dessa pengar gick hon in i studio och spelade in albumet med Don Was som producent.
Corey Smithvar till yrket lärare, men som spelade vid s.k. Open Mic Nights på helgerna. Han började spela på ett antal olika liveuppträdande och arbetade hårt på att få ihop en fanbas. Han delade ut sin musik gratis från sin webbsida som i sin tur lockade fler åhörare till hans konserter. Han erbjöd dessutom förköpsbiljetter till bra priser för sina shower som gjorde att hans största fans övertalade sina vänner att hänga på också. Fanbasen fortsatte att växa och i slutet av 2008 kunde han notera att han tjänade cirka 4 miljoner dollar brutto.
Jonathon Coultonvar datorprogrammerare. 2006 fick han idén att skriva, spela in och släppa en nya sång varje vecka i ett år — och all musik släpptes under CC-licens så att de som ville kunde fortsätta sprida den vidare. Och det gjorde folk, Coulton blev en sensation och började tjäna pengar redan efter några månader efter sitt beslut. Fansen supportade honom hela vägen genom att ex. skapa musikvideor till hans låtar. Han började använda sig av Eventful för att planera konserttillfällen. Om tillräckligt många människor ville ha en konsert på ett specifikt ställe så visste han att det skulle löna sig att åka dit.
Moto Boy är en sångare och låtskrivare från Sverige som la ut sin musik på fildelningsnätverk. Han har arbetat hårt för att hålla kontakten med sina fans och uppmuntrar att folk delar ut hans musik på kreativa sätt. När ett antal fans började filma hans konserter och lägga upp dem online så letade hans skivbolag “Songs I Wish I Had Written” upp de bästa och satte ihop det till en youtube-konsert. Förra året började han sälja speldosor som spelar en av hans låtar. Nyligen så släppte han en begränsad utgåva av specialdesignade speldosor signerade av honom, med en CD.
Amanda Palmerär en sångerska som kanske är mest känd som medlem i gruppen The Dresden Dolls. Hon märkte snart att skivbolaget hon var signat hos inte var intresserade av att promota henne så hon tog saken i egna händer. Genom att ta kontakt direkt med fansen via ex. Twitter kunde hon anordna “flash gigs”, dvs, hon berättade var hon var och skulle uppträda så dök fansen upp där. 2008 föranledde ett flash gig en spontaninspelning av en musikvideo till en av hennes låtar som hon skrivit samma morgon inspirerad av ett fan på Twitter. En kväll när hon satt uttråkad i sin lägenhet började hon skoja via twitter om skämtsamma t-shirtsförslag vilket ledde till att hon drog igång en webbshop och sålde tröjor för 11000 dollar på bara några dagar. En annan kväll så drog hon igång en livevideo från lägenheten och det hampade sig inte bättre än att det blev en spontanauktion där hon sålde saker ur sin lägenhet, kopplat till hennes tidigare turné. På tre timmar hade hon fått in 6000 dollar. Missa för övrigt inte hennes fantastiska inlägg om stigmat att be om pengar.
Matthew Ebel är en sångare från Boston som började bygga på en fanbas genom att spela live och aktivt delta i olika sociala nätverk online. Han började hålla konserter regelbundet i Second Life, t.ex. Efter ett tag beslutade han sig för att slänga upp en prenumerationsmöjlighet för backstage-biljetter, där fans kunde betala olika summor per månad för att få tillgång till olika förmåner. Som t.ex. att få tillgång till nya låtar varannan vecka likväl som att få inspelade shower hemskickade. Beroende på graden av stöd fick de access till specialshower, presenter eller andra specialförmåner som inte fanns tillgängliga för andra. Ebel upptäckte att han tjänade tillräckligt mycket att han nu kan jobba med det på heltid. Prenumerationstjänsten bidrar med nära 40 procent av hans inkomst, vilket är ungefär lika mycket som livespelningar, CD-försäljning och digital försäljning tillsammans.
Moldover är en musiker baserad i San Fransisco som spelar elektronisk musik. Han ville prova att göra om CD-fodralet till sitt album till ett fungerande kretskort. Detta gjorde att själva CD-foldralet i sig blev ett fungerande instrument som man fick tillsammans med hans album. Genom att trycka på en knapp på sidan, lyser fodralet upp och ger ljud ifrån sig som kan modifieras genom ett par ljussensorer, som en theremin. Fodralet har dessutom linje ut så att man kan plugga in den i en dator eller ljudanläggning. CD-n säljs för 50 dollar och han upptäckte att intresset för det var mycket större än han trott.
Nu återstår bara mini-index för författare och filmmakare och… ja, ni fattar. Förhoppningsvis hinner någon annan före igen. *håller tummarna*
Överst till vänster ligger en tv-serie och rullar. Under den ligger tweetdeck som följer twitter. Och så skype bredvid. Inte sällan brukar det finnas ett browserfönster också, för att inte glömma att jag ibland även jobbar med saker i andra program. Om nån i precis det här ögonblicket frågar vad jag gör, vad kan jag svara då utan att det låter helt sjukt?
“Jo, jag sitter i nåt som väl närmast kan liknas vid ett enormt rum med hundratals människor, följer konversationer, snackar emellanåt om allt möjligt, filar på en banner, skriver ner stolpar för en bloggtext och tittar på en tv-serie. Kanske inte precis på samma gång men lite varvat sådär.” För att använda sig av ett ord i stället: “Jag multitaskar.” (Låter lite lagom ekivokt om man som jag envisas med ett svenskt uttal på det.) Ett uttryck som inte funkar för alla som förklaring, såklart.
Jag skulle vilja kunna säga vad jag gör, på ett enkelt sätt och bli förstådd. Men det är en bra bit kvar för många att acceptera det här fenomenet. Det händer att folk säger saker som att nån är sjukligt beroende för att de kollar mail på semestern. Jag har försökt att förklara att det kanske skulle vara så för just den personen som tycker så, men att det antagligen inte är det för den som det faller sig naturligt för.
Jag upplever att det är lite som att säga att nån som har talang för att springa är sjuklig som gillar det och gör det. Eller laga mat. Eller nåt annat som är naturligt för vissa men inte för andra. Kanske slänger man sig med sjukligt-argumentet då också, vad vet jag.
Men ändå. Hur många i Sverige är inte beroende av sina telefoner, på riktigt? Hur många skulle klara sig utan en telefon, kan inte tänka mig att det skulle vara särskilt många?
Det ses nog knappast som sjukligt att vara beroende av transportmedel för att kunna ta sig någonstans, heller. Snarare är det en socialt accepterad nödvändighet. Att vi är beroende av olika saker i samhället kan inte jämställas med sjuklighet per automatik.
Det finns såklart en och annan som anser det och därför ställer sig utanför. Men jag misstänker att de nog ses som lite sjukliga.
Anna Troberg tipsar om konsten att inte bre sig själv för tunt. Bengt Johansson lyfter fram en avhandling om vad folk är rädda för och konstaterar att det i alla fall inte är terrorism. Visst har Unni en poäng, att bli tvingad att bära burka eller förbjuden att göra det, känns faktiskt ungefär lika illa principiellt sett. Själv toppar jag just nu Piratpartiets nya lista på Politometern för inflytande, Martina skriver lite mer och tipsar om nyttigheter.
Jag gör som Fredrik och säger mest ingenting utan låter Thomas ta ordet i en mycket läsvärd postning. Länkning beställd och levererad — och det förtjänar det inlägget. Långt, läsvärt och Robert Altman-upplägg dessutom. Gör vad du kan för att sprida länken du också.
| Posted in » 
Inom Piratpartiet har vi diskuterat ganska mycket om framtoning. Det mjuka som måste varvas med det hårda, för det blir slagsida om det är för mycket av det ena eller det andra (och kanske var det därför jag fastnade i det perspektivet). Hur det funkar både internt och externt. En diskussion som antagligen kommer att fortgå så länge det finns folk som är engagerade. Jag tänker att det vi pratar om kanske är ett symptom som pågår överallt i samhället. Tydlighet, har rätt länge inneburit detaljstyrning och/eller regler för alla eventualiteter. Något som helt enkelt inte gått ihop i PP och som i viss mån jag kanske får omvärdera vara nåt specifikt för partiet, idag.
John Freese 
Jill Sobule 
Moto Boy är
