Jag har länge tyckt att det varit synd att ordet “feminism” är nedsmutsat. Sen kan människor länge och väl argumentera vem som skitat ner det, och vems fel det är. Jag anser att det inte spelar någon roll. Alltför många är “mot” feminism, utan att veta varför. De vet bara att det är ett fult ord.

För ett tag sedan, för att slippa det automatiska motståndet när just ordet feminism nämnts, började jag att använda ordet jämställdhet, jämlikhet istället, eftersom det är det som feminism betyder för mig. En kompromiss för att ändå få uttrycka min önskan om jämlika förutsättningar. Lika lön för lika arbete, osv. Lite gråskale-tolkning av ordet såklart, det innebär ju lite mer än bara lönesättning i realiteten, men i grund och botten vad det innebär för mig – det är där det börjar på sätt och vis. Till min förvåning har jag mötts med arga fräsningar (inte minst online) när jag använt just ordet jämlikhet, med kommentarer som “du är en sån där jävla feminist, va?” Man är körd, för att man vill ha samma lön som snubben som sitter bredvid och gör samma sak, blir ju kontentan av det hela. Och det är rätt ruskigt. Får jag inte påpeka det uppenbara, att det är orättvist att jag ska jobba lika mycket för mindre pengar, utan att bli påhoppad, och misstänkt manshatare?

För mig är det självklart att vara feminist numer. Det finns inga andra ord, för diskuterar man ämnet jämställdhet mellan könen så fungerar diskussionen alltsom oftast som en röd flagg för tillräckligt många verbala krigare ändå. Så jag fortsätter vara feminist, även om till och med så profilerade gamla feminister som Linda Skugge tar avstånd från uttrycket. Jag misstänker dock, att hon är minst lika intresserad av att inte tjäna mindre på sitt arbete än sina manliga kollegor för det fortfarande, och det ser jag som en tröst. Kanske är det för att hon uppnått det personligen, som hon känt sig redo att släppa taget. Om det inte behövs, om man är jämlik i sin verklighet, varför ska man etikettera sig som feminist? Och särskilt om det är ett FULT ord, numer.

Nu är det så, att om man som jag “vågar” kalla sig feminist, så måste man berätta att man tycker om män, inte är arg på dem, och att man självklart har förstående för de saker som de faktiskt också utsätts för i sexismens namn. Jag känner mig inte sådär jättebekväm med det. Såklart att det är för jäkligt att det finns inbyggda system i samhället som förnekar män samma förmåner som kvinnor, men varför måste dessa problem ställas mot varandra? Jag skulle gladeligen sälla mig till en skara arga män, och uttrycka mitt stöd för dom, utan att förlöljiga dem, eller på annat sätt förringa deras problem. Och jag skulle välkomna dessa män att sälla sig till mig när jag behöver stöd för min sak.

För inte alltför länge sedan sa den dåvarande chefen (50) på mitt jobb att han önskade att jag kunde le lite oftare, det var så mycket trevligare då. Jag funderade mycket på det där, han kände att han kunde säga så till mig. Kanske var det för att jag är jag. Eller för att jag är kvinna. Om det nu är någon skillnad. Utan en analys från hans presumptiva terapeut vet jag inte med säkerhet, men kan ändå känna mig övertygad om att han aldrig någonsin skulle uttrycka sig så till en man. Kanske var tanken att han var orolig för att jag inte trivdes, och brist på social träning gjort att han inte kunde bättre än så. Trots det så undrar jag om inte en man i samma omständigheter hade fått en helt annorlunda fråga ställd till sig och varför det i så fall var så svårt att behandla mig på samma sätt. Och jag stör mig på, att jag inte kunde hjälpa honom på något vis, att ta sig över den tröskeln.

Igen känner jag behovet att säga att jag inte tyckte illa om honom, eller var ens arg. Det var frustrerande, dock, för jag kunde ju inte ha en vettig diskussion med utgångspunkt från det han sa. Det hängde länge i luften. Jag lät det bero, men återkommer till det i mina tankar ofta – gjorde jag honom en otjänst som inte tydligt sa till att det inte var så lyckat, eller kanske rentav försökt få fram hans egentliga mening genom en diskussion…

Vi behöver varandra, kvinnor och män. Vi behöver stödja varandra och inte tävla i vem som har det jävligast. Jag är feminist, för att jag tror på lika lön för lika arbete. De av er som inte gillar feminism – gör mig en tjänst och känn efter om det är för att ni har ett genuint motstånd mot rättvisor mellan könen, eller för att ni är drillade till att reagera med motvilja.

Andra bloggar om: , ,