Jag slås ofta av hur sällan ledaren ekar aktuella nyheter som det skrivs om på övriga sidor av tidningar. Idag, till exempel, skriver Expressens ledarredaktion om Mugabes järngrepp om Zimbabwe. Ingen annanstans i tidningen kan jag hitta några aktuella telegram eller informerande nyhetssammanfattningar över situationen i Zimbabwe. Det är i och för sig väldigt bra att ämnet tas upp, men saknar “kött på benen”.

Ledarredaktionerna runt om i landet är ju som bekant den tredje statsmakten. Där kan åsikter vädras, i jämförelse med den relativa objektiviteten som måste hållas i reportage. Och inte sällan är den opinion som förs fram där, densamma som påverkar politiska beslut i realiteten.

Det är inte så många vanliga “svenssons” som läser ledare dock. Jag är själv en sporadisk läsare av sagda sidor. Flera gånger har jag befunnit mig i diskussioner med folk som känt att tidningarna inte verkar bry sig om för medelsvenssons viktiga saker. Såklart, om gemene man följde ledarsidorna, skulle vi kanske känna annorlunda. Men det finns ingen naturlig koppling mellan innehåll i tidningen i stort, och vad som sker på ledarssidorna – generellt sett. Kort sagt, de flesta känner inte igen sin verklighet, i det som tidningarna presenterar, och tar sig inte till ledarsidan naturligt.

Jag undrar lite vad det är som styr vad som hamnar på ledarsidan? Om det är någon form av publiceringsprincip som gäller alla tidningar, eller om de olika tidningarna har olika förutsättningar och “regler” för vad som händer där? Förvånansvärt ofta tar ledarredaktioner upp samma saker, på ungefär samma dagar. Man antar att det går trender där som på alla andra ställen och för dem råder det inte något tvivel om vad som är viktigt att skriva om just nu. Och inte sällan, råder det brist på stödnyheter/information i respektive tidning vad gäller det som ledaren handlar om.

Jag upplever det nästan som ett särskiljande av läsare och läsare. Här samlas eliten, resterande dödliga kan få förlusta sig i Anna Nicole Smith tragiska död eller Britneys rakade huvud. Och vi får egentligen inget grepp om vilka politiska vindar som blåser. Detta fenomen gäller kanske framför allt kvällstidningsdrakarna, Expressen och Aftonbladet. Men det ska nog poängteras att DN var först med att publicera nyheten om Nicole Smiths död, i alla fall online. Oftast känner vi oss lite tagna på sängen när något dras igång och skrivs om överallt – man ställs inför ett faktum och det rapporteras om arga medborgare. Varför fick inte vi/jag vara med och “tycka” i den, som jag antar, lite längre processen som föregått debatten av politiska beslut? Det är upp till oss läsare att hålla oss informerade, vi måste bli bättre på det helt klart. Men jag tycker nog att tidningarna också kunde våga lite mer. Våga vara lite mindre självupptagna och intresserade av att skriva om det som kanske kan engagera, om vi bara visste om att det fanns.

Det har helt enkelt hänt något med opinionsbildning från massmedia de senaste dekaderna. Tidningar i allmänhet verkar inte ha något förtroende för sina läsare. Kanske är det USA-syndromet – viktigare att SÄLJA nyheter snarare än att rapportera dem och underhållning säljer ju. Kanske är det en (o?)medveten särskiljning av läsare och läsare. I pappersformat är det lättare att hitta till ledarssidor, men online puffas det inte ens för ledaren på framsidan, eller presenteras med stödartiklar i ämnet. Och jag vågar påstå att de flesta läsarna finns online, numer, även om vissa parallellt med internet köper papperskopian också.

Tidningar kanske inte ska ta sig själva på alltför stort allvar. Men de senaste åren har jag börjat känna att de inte ens har någon stolthet över sin möjlighet att bilda opinion och informera svenskarna ute i stugorna, utan exploaterar det som går och skiter i efterverkningarna. Och i motsats till de som inte tar sitt gebit på allvar, har vi de som nästan överdriver sin seriositet och objektivitet och fegar ut fullständigt – få (kan inte komma på någon just nu) är de som vågar blanda underhållning med opinionsbildande information på ett genuint genomtänkt sätt.

Jag har egentligen ingen slutsats att dra, jag funderar mest på vad som händer. Om det är mig det hänt något med, eller om det är media. Skulle jag vara stolt över att vara journalist på en kvällstidning? Troligtvis inte. Skulle jag känna mig som en aningens världsfrånvänd “snobb” om jag var journalist på någon av morgontidningarna? Troligtvis. Är det mig problemet beror på? Inte omöjligt. Men jag kan i alla fall inte låta bli att undra varför ledarredaktion framstår som separerad från både resterande tidning och majoriteten av läsarna.

Andra bloggar om: , , , , ,