Just nu verkar vi som samhälle inte särskilt benägna att lösa problem, utföra riktiga brottsförebyggande åtgärder, utan principen är att höja ribban och låsa in så många som möjligt och försöka kontrollera alla. Att vara cynisk är politiskt korrekt, och få orkar stå emot.

Det råder inget tvivel om att folk känner att de måste bli skyddade. Från att behöva vistas i samma omgivning som människor som känns farliga till att bli skyddade från naturkatastrofer. Vi lever i en konstant hotsituation får man intryck av. Det lämnar sina spår i snart sagt allt i samhället och feltolkas och felbehandlas konsekvent över alla linjer.

Vår samhälleliga själviskhet och oförstånd blandat med otränad empati genomsyrar allt. Humorprogram går inte sällan ut på att förnedra människor. Så fort problem vädras kommer på automatik frasen “det borde förbjudas”. Folk blir irriterade för att de behöver ta hänsyn till varandra. Osv.

Vi matas kontinuerligt med skräckscenarion och reaktionen blir “lås, kameror, straff” – och väldigt sällan ser man riktiga, nyanserade diskussioner om exakt hur stort problemet är eller hur man kan förebygga problemet i fråga. Snabba ogenomtänkta “lösningar”, panikartade reaktioner och ingen långsiktighet.

Det politiska klimatet idag får väl närmast sägas gå i individualismens tecken. Vi har ju en regering som talat sig varm för det tidigare, men deras kontrolliver verkar nog så stark som de som tidigare försökt tvinga fram solidaritet. Paradoxalt nog – om min egen individualism ska kunna utvecklas, så måste jag ha förståelse för andras. Solidaritet och individualism går hand i hand, det går inte att klara sig utan det ena för då faller det andra. Och tvångsmetoder fungerar aldrig. Aldrig.

Så här sitter vi nu, där en överväldigande majoritet av människor faktiskt tror att vi är körda och omedvetet ser till att vi verkligen blir det.

Lite deppig post idag kanske – jag försöker faktiskt inte ingå i den allmänna negativa massan. Jag tar till små vardagsknep för att påverka och förändra. Jag tackar folk som flyttar sig på bussen trots att de “måste”. Jag ler mot människor vars ögon jag möter. Jag säger ifrån innan jag hinner bli arg. Och jag undviker att fördöma medmänniskor. Jag försöker att inte blåsa upp petitesser till stora problem och framför allt försöker jag lösa situationen utan att hämma mig själv och andra. Som den solidariska individualist jag försöker vara, så ska inte mitt liv vara bekvämt på bekostnad av någon annans bekvämlighet. Jag räknar kallt med att vi alla kan ha det rätt nice så småningom.

Stora förändringar börjar med små medel, tror jag. Om man är redo att ta sitt eget ansvar, dra sitt strå till stacken, så löser det sig så småningom. Hoppas att du som läser känner likadant, och kan vara med och sprida ringarna på vattnet. Ingen av oss är perfekt, men teoretiskt sett, om någon av oss faller in i “mörka” vanor någon enstaka gång så är vi i alla fall i tryggt sällskap och kan ha en svacka bland förstående människor.

Andra bloggar om: , , , , , , ,