Linda Skugge annonserade att hon nu lägger ner bloggandet. Expressen tar tillfället i akt att hitta på ett nytt kvällspressord “Näthat” – och öppnar en specifik kanal där folk kan kommentera att hon lagt ner bloggen. Inte helt oväntat blir det en uppsjö av åsikter i ämnet, allt från att höger eller vänstermänniskor hatar mer än andra, till att tycka att det är skönt att hon slutar skriva. Jag slutade själv att följa hennes blogg när hon annonserade att hon inte längre var feminist – jag hade inget behov av att hon slutade skriva eftersom alternativet fanns att jag kunde sluta läsa bloggen.

Det var för mig lite svårt att få ihop att en emanciperad kvinna, med någorlunda intelligens, inte vill kalla sig feminist så min reaktion blev att sluta läsa henne. Andra reagerade med att antingen spy galla eller hylla verbalt på kommentarplats. Och det bloggades rejält om den stora händelsen… Mänskligheten i stort, bryr sig med största sannolikhet inte alls om hur hon ställer sig till ordet feminist, eller vad jag eller någon annan tycker om hennes ställningstagande. Klart man ska tycka saker – men ibland får vi nog alla lite till mans påminna oss om exakt hur viktigt det är att bråka om något.

Artikeln hon skriver och berättar om sitt beslut – andas trötthet och provokativitet på samma gång. Jag förstår det trötta, begriper inte hur hon hade tänkt sig att orka stå i bräschen varenda dag och betalas för att vara kontroversiell. Samtidigt är det inte helt förutan att folk hittat en plats att elda på, med tanke på att nivån är satt till att vara i utkanterna för det politiskt korrekta, och därmed inte är platsen man förknippar med harmoniska diskussioner ämnade att leda någonstans. Till och med i hennes tack och adjö-artikel menad att visa sårbarhet, lyckas hon låta utmanande.

En uttalad nisch av provokativitet bär med sig problem. Men å andra sidan… Ska man vara politiskt korrekt och till varje pris undvika att tycka annorlunda, inte gunga båten och vara snäll jämt? Är ilskan över det kontroversiella i paritet med det som diskuteras? Sällan, skulle jag vilja påstå, är påföljande debatter hos namnkunniga särskilt balanserade överlag. Och dessutom – det är naturligtvis hur vanligt som helst att något som skrivits tolkas som provokativt eller kontroversiellt trots att det inte var menat det som sådant – och därmed oförskyllt ger någon “rätten” att sabla ner.

De första åsiktshaveristerna i media var nöjeskritiker, som jag ser det. Det är inte en kritikers uppgift att vara “snäll” bara för att. Men väldigt ofta faller balansen åt andra hållet, där konsten blir att hitta underhållande förnedrande uttryck – eftersom man blir läst. Människor som kommenterar lider risk av att drabbas av precis samma åsiktshybris. (Se där, jag kan hitta på lite nya ord, jag också! :D)

Ingen är nog bättre rustad än någon annan att stå ut med belackare, men en del verkar sannerligen vara hårdhudade så det står härliga till. Jag hade fått intryck av att Linda var en sådan.

Jag tycker synd om Linda som, likt en halvnaken kvinna eller man på krogen ska slippa bli tafsad på, kunde ha fått sluppit hatmail och hotelser, även om det är svårt att visa sympati utan att lägga till vissa aber. Det är ju verkligen inte hur ANDRA beter sig som gör att man själv får bete sig hur som helst – men alltför ofta läggs ansvaret på “någon annan” för sina reaktioner. Till slut måste alla se till att slänga på sig en överrock och vara allmänt neutrala och osynliga. Fy tusan vad tråkigt.

Andra bloggar om: , , , ,