Psykologin bakom förnedring har en obehaglig sexuell framtoning. Tanken att på något vis få bukt på brottslighet känns rätt långt borta, när det är njutningen av att straffa någon som är det primära. Skulle vårt samhälle anamma förnedring på straffskalan, har jag svårt att se att det skulle stanna vid brottslingar. Är det ett okej sätt att behandla människor på för en sån skitsak som ett snatteri, så finns det inga gränser för hur “uppfostringsmetoden” kan implementeras. I Sovjetunionen var det till exempel vanligt att man klistrade upp namn och bild på anställda som på något vis inte rättat in sig i leden, eller inte var tillräckligt produktiva.

Tjejen ska gå med plakat där det står att hon är tjuv, för att slippa 60 dar i fängelse för snatteri. Den kollektiva rysningen av välbehag bland rättrådiga svenskar – som inte ens låter sig bevekas av det faktum att det gäller snatteri för under en femtilapp – är obehagligt närvarande. Jag läser kommentarer som “hon hade ju ett val” och att “det är faktiskt stöld, hon har bara sig själv att skylla”, och förnedringsporren får fritt utlopp. “Nu jävlar ska det njutas, hon har försakat sin rätt, bara att köra på”.

Det är inte mängden brott som ökar, det är intoleransen.

Andra bloggar om: , , , , ,