P3-Nyheter hade nu på morgonen ett inslag om den nya siten Playable. Eftersom det är The Pirate Bay-folket som ligger bakom detta lagliga verktyg till spridning av musik, så sägs den svenska musikindustrin inte vara särskilt sugna på att hänga på. Jag kan personligen acceptera att man inte väljer att samarbeta med Playable, oavsett anledning – men ruttnar på hur en del faktiskt framställer det som svårt att hitta nya lösningar. Jag kan själv, trots väldigt begränsad kunskap om det tekniska, dra igång en site på mindre än en vecka och testa ett koncept när jag vill. En av de intervjuade säger att “musikbranschen letar efter lösningar med ljus och lykta” – och jag blir förbannad.

Hur länge ska man lägga sig platt under den moraliska filten och stoppa fingrarna i öronen? För att vara representanter ur en kreativ industri visas chockerande lite engagemang och framåtanda. Trots att ett (av många) förslag till lösning presenteras, så kan man inte med att ta steget in i framtiden, och skyller på andra – i det här fallet The Pirate Bay. Extra irriterande med tanke på att framtiden varit här rätt länge faktiskt och hur enkelt det vore för de själva att faktiskt göra något.

Miljoner människor väntar på lösningar – det är inte för att folk är ointresserade av musik som de laddar ner den. Det finns mycket guld att tälja, men en hel bransch väntar på det omöjliga – att få tillbaka kontrollen över konsumtionen.

Jag har svårt att tänka mig att artister i Sverige verkligen vill slänga fildelare i fängelse, acceptera allmän övervakning på internettrafiken för att eventuellt kunna hitta några som begår upphovsrättsbrott. Det måste till att musikindustrin tar sitt ansvar och sluta backa upp en otäck trend att hårdbevaka människor och försöka stoppa tiden. Musiker stod en gång i bräschen för de orepresenterade i världen – nu vill de styra över dem i stället är den verkliga följden av deras inaktivitet.

För det ser onekligen ut som att musikindustrin inte förstår hur det i praktiken måste gå till för att kunna efterleva lagar om upphovsrättsbrott som sker digitalt. De verkar inte förstå att brevhemligheten ryker, tillsammans med personlig integritet och genom att hålla käften stödja en ruskig kampanj av avlyssning, straffsatser som inte står i paritet med svensk rättsmedvetenhet genom politiska lobbykampanjer.

De i musikbranschen som uttalar motvilja mot effekterna av de tekniska framstegen säger, utan att inse det får man väl hoppas, att de tycker att det är okej att den personliga integriteten får stryk, bara de får betalt för sin musik på det sätt de bestämt att det ska gå till.

Det fanns en tid när jag med stolthet förtäljde att Sverige låg trea på världsmarknaden i exporterad musik. Jag har också varit stolt över att trots att vi är en nation som anses vara piratrörelsens “bad boys” internationellt, har en välmående musikmarknad som inte, enligt till exempel undersökningar från KTH, lidigt någon skada av fildelning. Men jag mår illa av den uttalade viljan att kontrollera sina konsumenter och har svårt att uppbåda någon form av lojalitet längre. Det är osmakligt att man ser sig som en statsmakt och troligtvis inte ens fattar att det är det man gör genom sin oförmåga till konstruktiva initiativ.

Andra bloggar intressant om: , , , , , , , ,