När jag var tonåring installerades de första bankomaterna i stan. Vid köksborden diskuterades det om den flugan skulle ta fart. Ganska många var övertygade om att det där med bankomater skulle vara övergående – de hade svårt att tänka sig att en maskin skulle kunna ersätta den mänskliga kontakten på banken.

I början var man nästan rädd för dem – det var svettigt när man var osäker på om man hade tillräckligt på kontot och gick för att ta ut. Detta illustrerades bland annat med en seriestrip – där pingvinen Opus knappade in kod och summa, och locket åker upp och några råbarkade busar tittar upp med en påk och säger “du har inga pengar på kontot” och drar in honom i maskinen.

Den seriestrippen skulle nog inte vara lika komiskt idag, man skulle inte förstå den nervositeten. Numer är det nog ingen som ser det som annat än naturligt att ta ut pengar genom en maskin på väggen. Och piper det till “pengar slut”, så åker allt som oftast ett annat kort fram istället och stoppas in. Tiden sedan bankböcker har förbleknat i minnet – och nu betalar man räkningarna online.

Jag knappar in sl.se när det är dags att åka någonstans, för att kolla kommunikationsmöjligheter, slår på telefonnummer på eniro.se och följer nyhetsflödet från internet. Jag skulle inte klara mig utan min mediaspelare till och från jobbet – som funkar som en privat liten bubbla, genom att lyssna på böcker och radioprogram, titta på tv-program såväl som lyssna på musik. Massor av saker som jag inte skulle drömma om för tjugo år sedan, är oumbärliga i min vardag numer.

Förändringar kommer smygande och etablerar sig, och på gott och ont gör oss beroende. Jag har ibland tänkt på att när det är dags för mig att sitta på “hemmet” hur vardagen kommer att se annorlunda ut än vad jag någonstans föreställt mig någon gång i tiden. Jeans, svart make-up och ett uppsjö av tatueringar fanns liksom inte med i sinnebilden av åldringen – men seniorerna i samhället representerar sin tid, såklart. När det är dags för oss sextiotalister så är det nog snarare kepan som kommer att synas än hattar. Förresten, lite sorgligt, men det var väldigt länge sedan man såg tanter med körsbär i hatten.

Jag ser framför mig hur hemmet kommer att ha sin beskärda del av lajvare. Läggs patiens så används en dator, och bingon byts ut mot tetris-turneringar och LAN – och diskussioner sker likväl över fikat som online…

Tekniken har gjort att även om man är “gammal och grå” kan man hänga med överallt och både synas och höras. Det är inte en dålig utveckling. Jag önskar att de som känner sig isolerade på olika sätt bland seniorerna, kunde få möjlighet att vara delaktiga redan nu. I viss mån är fyrtiotalisterna i farten i det digitala livet, men min mamma, till exempel, envisas med att det är för sent och min mormor bara skrattar hjärtligt när jag föreslår att jag ska lära henne lite om datorer. Nåja, jag kan vara envis jag också! ;-)

Andra bloggar intressant om: , , , , , , ,