Det blåser kring sd i dagarna. Daniel Poohl från Expo skriver i Expressen hur man måste ställa följdfrågorna och granska partiet som alla andra partier och det är nog inte helt fel att påminna om värdet att låta politiska idéer få falla på egna grepp: Aftonbladet har en hel artikelserie, bland annat om bidragsbehovet bland sd-representanter och att trots sitt värnande om kärnfamiljen har flera underlåtit att betala underhåll, till exempel. Tidningarna verkar ha bestämt sig för att bekämpa sd och deras idéer, och även om det är lite gråzon riskera att tappa sin saklighet. Jag har all förståelse för varför tidningarna valt att släppa objektiviteten i viss mån.

Faktum är dock att en stor del människor upplever de etablerade politikerna som fuskare och moraliskt förkastliga i största allmänhet. Så det blir nog svårt att undvika att de som känner missnöje över svensk politik läser det som att man vaktar vid portarna till makten. Oavsett vilka det är som knackar på så slår man ner på dem, hårt och underförstått orättvist. Det är en besvärlig balansgång. Tystnadsprincipen, som tog sd så här långt, har verkligen inte hjälpt. Att föra krig misstänker jag inte kommer att vara så lyckat heller. Att ta diskussionen, dock, innebär att lära sig att bemöta ett under-bältet-sätt att diskutera som inte existerar i de fina rummen och ingen vet riktigt hur man tar tag i det.

Icke-empatin och cynismen har varit tongivande väldigt länge. Man röstar numer i stor utsträckning för att visa missnöje. Att Alliansen vann i höstas ser jag som en protest mot Göran Persson, till exempel, snarare än att folk helt plötsligt blivit mer högerinriktade i sina åsikter. (s) har själva grävt ett hål som till slut blev för djupt för att ta sig ur. Alliansen bedriver en politik just nu som andas samma sak. De skyndar sig, och signalerar inte mycket intern enighet eller fingertoppskänsla för vad folket vill ha, tar diskussioner eller informerar om planerade förändringar – utan försöker att hinna med så mycket som möjligt innan missnöjet hinner ifatt dem också. Ideologi, numer, har omvandlats till något annat – till karriär, till personliga möjligheter – och upplevs inte representera sina väljare.

Med rätta, såklart, straffar man det parti som representerar ens ideologi genom att rösta på något annat, så ligger man ju som man bäddat. Men om det parti som representerar vår personliga ideologi inte upplevs leva efter den, är vi fast i en omöjlig cirkel och ökar på känslan av att inte bli hörda i något sammanhang alls. Detta fenomen exploateras självklart av sd. Att peka ut dem som losers, är väl för all del en väg att gå. Men om många känner sig som överkörda losers – vad gör man då?

Det går inte att undvika att peka ut hycklare – det ska man självklart göra – men någon balans krävs å det snaraste. Kvällstidningarna har inte mycket förtroendekapital kvar längre, de har vinklat och skrikit vargen alldeles för många gånger – trots nu en önskan om att lägga sig i och justera det konstiga i att ett främlingsfientligt isolations-parti är på intåg. Etablerade politiker har haft för många incidenter av egen-intressen för att framstå som ideologer, empatiska, lojala eller representativa för att lyckas bryta igenom det kompakta missnöje som råder.

Man måste inse att det enda som funkar är att kommunicera. Man måste i högre utsträckning visa ödmjukhet och till och med kunna be om ursäkt. Man måste informera när folk dragit fel slutsatser för att de känt sig utestängda. Svenska folket har placerats på time-out alldeles för länge, det måste till en respekt för medborgarna som saknats alldeles för länge.

Vi befinner oss i en ganska skrämmande, nedåtgående spiral av missnöje när man väljer fiender för att kunna känna samhörighet.

Andra bloggar intressant om: , , , , , ,