Det är intressant att läsa artikel-serien i DN om skivbolagens situation i Sverige just nu. Första artikeln ut handlade om hur de stora bolagen inte ser någon tillväxt längre. Även om kopplingar gjordes till illegal fildelning – så drog faktiskt Daniel Kawasaki på Mediavision en helt riktigt slutsats: Det som finns att ladda ner från skivbolagen är mycket begränsande och är svåra att använda, på grund av DRM. Hur god vilja det än finns att vilja betala för sig, så finns det fortfarande inga riktiga marknadsmässiga alternativ från de stora skivbolagen.

DRM = digital rights management. I praktiken ett sätt att förhindra konsumenter att göra vad de vill med sin produkt. DRM kan yttra sig på många olika sätt. De flesta känner till regionskodning på DVD-spelare, till exempel. Det är svårt för elektronikföretag att prångla ut maskiner som är begränsande, och eftersom de vill sälja är de tillmötesgående och tar bort kodningen. Det finns massor av sådana exempel där man från producenthåll försöker kontrollera användningsområdet – och i längden fallerar eftersom när vi köper saker vill vi gärna bestämma över dem själva.

DRM blev en affärsidé, dold under en kampanj om att tilltala folks förståelse för problemet med fildelare, för att tvinga till styrd konsumtion. Det är skönt att se att den börjar falla på eget grepp – även om jag nog tycker att man ska förbjuda DRM av det här slaget i lag för att försäkra sig mot fortsatt missbruk.

Däremot har de små skivbolagen det rätt gott skriver DN några dagar senare. Mattias Lövkvist från Hybris blir dessutom intervjuad i en parallell artikel, där han berättar om framgångarna. Det pekas på hur de stora skivbolagen numer inte odlar och vårdar artister som det gjordes för. Underförstått – skivbolagen har utvecklats till enbart affärsverksamhet. Den tekniska utvecklingen har dessutom inte stöttat de stora, så nu har saken drivits till sin spets. Medans en stor skivbolags-industri fortsätter att försöka tvinga världen att se ut som den vill för att kunna fortsätta tjäna pengar, inte minst genom lobbyverksamhet, så har nya små skivbolag passat på att hoppa in och fylla glappet.

Det finns allt som oftast en stark moralisk vinkel i fildelningsdiskussioner – och inte oväntat har båda sidor ett batteri av argument om bristande moral vad gäller motståndarna. Man kan argumentera att både fildelare och skivbolag stjäl friskt. Men det leder ingenstans – det sker en ständig förändring i hur man bedriver affärsverksamhet vare sig man vill eller inte. Det är ett tråkigt argument, men icke desto mindre sant.

Man skulle kanske kunna tänka sig att de gamla distributörerna av is la om verksamheten till kylskåpsproduktion när det begav sig, det är ju motsvarande många förväntar sig av de stora skivbolagen. Men troligast är nog att nya vakna entreprenörer ser tillfällen och tar dem istället. Finns det någon moralisk aspekt i det? Definitivt en sensmoral i alla fall. Förändringarna är redan här och en jäkla massa pengar och energi läggs på att stoppa det som inte går att stoppa.

Skivbolagen som dominerat de senaste dekaderna är dagens Teko-industri. Hur sorgligt och moraliskt diskutabelt det än är, så har förutsättningarna förändrats på gott och ont. Under tiden så är skivbolagen mer penningstarka än de i Teko-industrin var, och kan fortsätta utöva påtryckningar på politiker.

Skivbolagen försöker inte hitta lösningar, de försöker hitta sätt att kontrollera marknad och människor. Varför ska vi bekymra oss om att värna dem? Andra tar över där industrin själva borde ha utvecklat sig, vi kommer att få fortsätta lyssna på musik och musiker kommer att få betalt.

De som anser att skivbolagen ändå behöver hållas om ryggen, medelst hjälp av bredbandskatt, kan väl ta och sticka över till Rick Falkvinges blogg och läsa om hur galet det är.

Andra bloggar intressant om: , , , , , , , ,