När jag satt och firade nationaldagen över en tallrik sushi började funderingarna vandra. Det har varit mycket extremism på sistone. Sammandrabbningar under G8-mötet och inte minst idag i Stockholm. Ord som vänsterextremist och högerextremist slängs det med, lite som om de är hur självklara som helst.

Extremist är ju per definitition att något dras till sin yttersta spets. Att högerextremister inte innebär yttersta spetsen för högerpolitik vet nog de flesta – det är förborgat nationalsocialister, fascister och rasister att få bära det och hur mycket man än ogillar högerpolitik, så kan man inte etikettera det med någon av de orden även om man kanske kan se något slags historisk bakgrund till varför det kallas just högerextremism. Vänsterextrema människor, är ännu så länge inte bortkopplade från den traditionella höger-vänsterskalan på samma sätt upplever jag det som. Förstår det som att det är den socialistiska modellen som är eftersträvansvärd, men numer underförstått till vilket pris som helst – vilket ironiskt nog frångår den demokratiska värdegrund socialism grundar sig på.

Man kan i princip idag inte vara höger- eller vänsterextrem om man inte är beredd att knacka skalle på andra människor. I alla fall är det den bild jag får när jag läser om det. Demonstranter på G8-mötet är nog i stort tämligen fredliga får man väl anta. Är samtliga demonstranter vänsterextremister eller menar man de som slåss enbart? En högerextremist som inte hugger ner en RFSL-medarbetare med yxa eller tar till våld, kan han/hon fortfarande kallas högerextrem?

Undrar om det inte kan vara så att det är blodlusten som är det drivande hos dessa individer, inte politiken. Kanske är det dags att pensionera höger- och vänster när det gäller extremister i media? Att extremister (punkt slut) har mer gemensamt än resten av oss vanliga dödliga, är ju fullkomligt solklart. Alldeles uppenbart finns ett behov hos vissa att ge sig ut på gator och slåss och det är inte utan att man undrar om det inte bara råkar vara ren slump vilket lag man väljer ut att kämpa sida vid sida med.

Man kan läsa om gängkrigen i USA, där det förenklat räcker att välja en färg – rött och blått ironiskt nog. Sedan slår man varandra sönder och samman – och med jämna mellanrum skjuter man dessutom ihjäl varandra och de oskyldiga som råkar befinna sig i närheten. Huliganer väljer fotbollslag och drabbar sen samman i orgier av knytnävar och utslagna tänder – som planeras via internet till och med. Online finns snart sagt ingen diskussion som inte går ut på att motståndaren är höger- eller vänsterpatrask – svart eller vitt, rött eller blått “jag vet vem du är – passa’re jääääävligt noga”.

Så när jag nu sitter här och undrar jag så smått – om vi alla snällt rättade in oss i extremistens led – skulle behovet av att slå in skallen på oss försvinna då?

Att demonstrera och öppet kämpa för en fråga måste man få göra. Är man ärligt politiskt förankrad i höger eller vänsterrörelse, så bör man nog tänka igenom exakt vad det är man gör när man underminerar demokrati genom stenkastning.

Andra bloggar om: , , , , ,