Imorgon är det dags för riksdagsomröstningen för FRA. Fredrik Federlay (c) gör avbön och säger sig tvingad att rösta för, för att få ha något att säga till om i framtiden, eftersom han blivit hotat med att bli ställd i kylskåpet annars. Det borde vara illa nog, men det finns dessutom en representant för integritetsfrågor för (c), Annie Johansson, som anser att lite plåster och alvedon har gjort att hon nu känner sig bekväm med cancersvulsten. Samtidigt kan man läsa i Ny Teknik att hela omröstningsförfarandet kan vara en kupp för att kunna få igenom FRA-förslaget redan till årsskiftet.

Det är så mycket som är så fult i hela FRA-affären. Det faktum att förslaget drogs igenom på jullovet för att möta minsta möjliga motstånd är talande. Vi har dessutom en försvarsminister som på olika sätt ger vinkar om att lagar bryts redan nu, så det är allt bäst att vi accepterar detta förslag då det de facto stärker integriteten i så fall…

Det var på grund av personkryss vid senaste valet – där inte minst Federleys uttalade motstånd mot integritetskränkande åtgärder såsom FRA var en stor anledning, och gjorde att han blev invald i riksdagen. Detta ignoreras av både regering och Federley, som känner sig tvingad att rösta mot sin och sina väljares övertygelser. Det är lika illa att partiet tvingar en av sina representanter att gå emot hans väljares uttryckliga önskan, som det är av honom att tro att han kommer att få något gjort i riksdagen nånsin, så länge han bara röstar mot sina principer. Att Annie Johansson (som också fick många personkryss) ursäktar sig med att hon tycker att ändringar som hon bett om snyggat till förslaget och gjort det acceptabelt, är ett ytterligare tecken på politikers respektlöshet.

Genom att direkt ljuga för sina väljare, sig själva och använda fula knep ska en integritetskränkande åtgärd av enorma proportioner drivas igenom, och dessutom kontrolleras av dessa moralfattiga människor. I trygghetens namn… Det skrämmer mig, rent ut sagt, halvt från vettet.

Vem skyddar oss från våra politiker?

//Uppdaterat: Inlägg nummer 2 från Federlay, beskriver hur han vankelmodigt tvekar mellan “ja” och “avstår”. Jag kommenterade det visserligen där, men kopierar in det här också: “Jag förstår nog inte… om du måste välja mellan partilinje och inre egen övertygelse – vad är det som säger att ‘du kan få något gjort’ om du böjer dig nu? Är det något slags kompromiss – vilken annan fråga är så viktig för dig som gör att du känner att du måste välja nu eller sen? Om partilinjen är enligt dina egna önskemål i övrigt, vilken fight är det du sparar krutet till och vad är det som säger att du skulle ‘få’ göra skillnad då?”

Jag förstår helt enkelt inte när man ska kunna göra skillnad, någonsin, om det är partilinjen som gäller.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,