Jag slås ofta av hur såna som till exempel Oscar Swartz oförväget nätverkar på vad som låter som mer eller mindre trevliga tillställningar, där mer än bara förtärbara matnyttigheter serveras. Det verkar vara så himla lätt att träffa intressanta människor och snacka över en bit mat. Själv blir jag lite irriterad över att jag inte nätverkar alls, i alla fall inte med flit. Skulle jag föreslå lunch med någon som jag inte har en rotad relation med, känner jag mig påflugen och måste åtminstone ha en jättebra anledning.

Detta ämne har diskuterats emellanåt i vänkretsen. Vi är jättedåliga på att nätverka. Att bara träffas och av slumpen hitta gemensamma nämnare och intressen där vi har nytta av varandra. Istället vaktas det snarare på information och sociala kontakter, ingen vill verka vara förmer eller sämre än någon annan, och ingen vill känna ansvar för den andra. Och inte sällan är diskussionerna på mer praktiska nivåer, av typen hushålls- och familjenära, i stället för filosofiska eller världsmedvetna. Det kanske är specifikt för mina sociala kretsar – jag vet inte om detta är en sanning som delas av alla, kanske jag ska tillägga.

Gillar egentligen inte att uttrycka mig i generella termer – men jag har fått intryck av att män i allmänhet, trots undantag, har så himla lätt att på väldigt ytliga sätt kunna få kontakt med varandra. De verkar inte känna något behov av att känna ansvar för någon, utan sammanför varandra utan åthävor, kan utbyta information och tjänster och alla går lika glada vidare till nästa ytliga sammanträffande som genererar i princip fördelaktiga resultat för alla involverade.

Kvinnor, igen finns det säkert undantag, känner (eller snarare tar på sig) ett ansvar. Man blir “skyldig” något, eller måste se till att göra en motprestation. Det är en sak att tipsa om billiga kläder, en helt annan att tipsa om nya roliga jobb eller information som kan hjälpa den andra på något vis när man råkar befinna sig i en ytlig social situation.

Ett jättebra exempel är att på något vis vara behjälplig till att någon får en tjänst. Misslyckas sammanförandet skulle jag bli alldeles förtvivlad och känna jättestort ansvar och risken för detta skrämmer bort mig från att hjälpa till. Trots att jag varit med om att när manliga bekanta gjort samma “misstag” så har en axelryckning i princip varit den enda reaktionen, och ingen större skada skedd för alla inblandade. Shit happens, typ.

Hur jag jag ska tackla denna tröskel, vet jag inte. Det är inte som om jag har några problem att göra några tjänster eller dela med mig av information, det är att placera mig i situationer där sådant beteende kan leda någonstans som är bekymret.

Personligen har jag massor att erbjuda, men av någon anledning ramlar jag kroniskt in i “tjänste-tänket” och tar på mig ansvar som jag inte har någon som helst anledning att ta på mig. Kanske inbillar jag mig att det är en könsskillnad för att göra det lätt för mig – kanske är det så att vissa av oss suger på att nätverka, punkt slut. Men om det är så att jag råkat missa att underhålla talangen nätverkande, att det är inlärt snarare än medfött – oavsett kön, så jag har lovat mig själv att försöka ignorera mina trösklar och se vart det leder.

Bättre sent än aldrig, antar jag… önska mig lycka till och dela gärna med er av egna erfarenheter om ni har några! ;-)

Andra bloggar om: , , , , , ,