Min första erfarenhet av datorspel var för ungefär tusen år sedan, när jag sattes framför ett pixel-spel som hette Kyrandia. Jag förstod inte riktigt vitsen även om jag tyckte det var hur gulligt som helst, det tog ett tag innan jag ramlade över ett spel som kallades Myst, som blev en inkörsport till en stor passion – äventyrsspel.

Jag har genom äventyrsspelens försorg varit huvudperson i ett otal fantastiskt skrivna berättelser för datorskärmen. Andra spel har jag indirekt påverkat vad som hänt med huvudpersonerna genom att styra händelserna på skärmen. När Da Vinci-koden hamnade på läsartoppen var jag lite förundrad, eftersom jag hade spelat Gabriel Knight – där historien går ut på precis samma teorier, och inspiration var hämtad från samma bok som Dan Brown hade hämtat sin inspiration, om inte rent av han hämtat inspiration från Gabriel Knight. Skillnaden var att jag handgripligen var med och löste mysteriet, samtalade med personerna jag mötte och genom olika ledtrådar och slutledningar löste olika problem som förde historien framåt. I äventyrsspel är du inte mottagare – du är deltagare, och inte sällan påverkar dina moraliska beslut hur spelet slutar. Detta gäller även andra spelformer.

De flesta som tänker datorspel tänker FPS – spel där man skjuter på saker. Det finns massor av sådana såklart – flera som har sitt universum med myter och figurer. En kusin till äventyrsspel är så kallade rollspel, RPG, som är lite blandning av FPS och äventyrsspel. Ett sådant som är väldigt populärt är World of Warcraft – kallas allmänt wow av de insatta – och samlar massor av människor, både kvinnor och män, online för att spela mot varandra. Det finns hur många varianter av datorspel som helst – strategispel, racer, sport, pussel, enkla kortspel… listan är i det närmaste oändlig och även inom varje genre så finns så kallade under-genrer. Utvecklingspotentialen är i det närmaste gränslöst.

Att bli lite snobbig och avfärda datorspel är nog lätt gjort som oinsatt, men ett stort misstag. I SvD står det att läsa om hur den svenska dataspelbranschen söker respekt för kulturyttringen som spelen faktiskt innebär. När jag började spela äventyrsspel så blev jag ofta generad över att berätta hur jag tillbringat en helg – det var liksom inte riktigt vad kvinnor skulle göra. Några av mina närmaste vänner fick prova på att spela lite själva, och insåg snart att det jag pysslade med inte var något hjärndött, tragiskt sätt att fördriva tid på. De insåg att de rika berättelserna och de kluriga problemen som skulle lösas var stimulerande. Även om det inte gjorde att de själva satte sig framför en dator och spelade, så respekterade de i alla fall min hobby och frågar ibland om spelen jag är inne i och vill höra om berättelserna jag stöter på.

Att döma ut hela kulturyttringen datorspel för att man tror att det bara rör sig om reflexmässigt skjutande mot olika mål på en skärm, är som att döma ut hela filmindustrin efter att ha sett tio minuter av en usel krigsfilm, döma ut teater efter att ha sett tio minuter dockteater eller döma ut litteratur efter att ha sett Hänt i Veckans löpsedel… ja, ni fattar vad jag menar.

Jag kan rekommendera att prova något spel någon gång. Utmärkt sätt att sysselsätta sig på en regning söndag och garanterat inte något som fördummar eller korrumperar.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,