Man får onekligen intryck av att man numer använder kameraövervakning för att flytta bort problem från “sitt” område. Antalet kameror som vakar över oss ökar – men problemen försvinner inte. Det finns nog ett värde i att använda kameror som medel för att klara upp brott. Och det kanske har effekt på brottsstatistiken, inte kunnat hitta några belägg för det i skrivande stund dock. Men andra brottsförebyggande åtgärder, eller analyser av orsaker, verkar lysa med sin frånvaro.

När skolor installerar kameror för att minska skadegörelse – finns det anledning att bli fundersam. Det är illa nog att tolerans minskar, men att ge upp barn känns tufft. Att se till att studiero finns för de som inte förstör skolegendom är det inte svårt att känna förståelse för – men det gnager lite, det blir väldigt mycket “behandla symptom” och väldigt lite “behandla orsak”. Det ska såklart vid sjukdomsfall finnas akut smärtbehandling – men alla är nog överens om att bota sjukdom ändå är det primära. Om det är omöjligt att utrota sjukdomen, så borde i alla fall tolerans kunna finnas för den statistiska anomalitet de få sjukdomsfall som uppstår skapar, kunna existera.

Alltför ofta läser man om hur trötta skolledningar till slut bedömer att de måste sätta upp kameror för att bli av med problemen – men det var väldigt länge sedan man läste om parallell verksamhet som dessutom tog tag i varför problem uppstått, för att inte tala om hur lite information om exakt hur stort problemet är det finns. Att ungdomar som förstör och stör kan undvika kameran på olika sätt, borgar ju dessutom inte för att skadegörelsen försvinner. Det finns heller ingen återanknytning till om huruvida kameraövervakningen fungerar som tänkt i skolmiljöer, om tanken är att försöka undvika odla brottslingar bland våra ungdomar.

Vi lever i ett samhälle där man upplever det som att brottsstatistiken ökar lavinartat, fast det egentligen är toleransen som sjunker som en sten. Att slänga upp en kamera upplevs som rätt och riktigt, och få verkar ifrågasätta varför det överhuvud taget finns problem som genererar behovet.

Om det nu är så att problemen är så oerhört stora att man måste sätta upp kameror, så borde vi vilja veta vad det är som händer på våra skolor, vad det är som gör att generationer växer upp med stora problem. Det skulle heller inte skada om man redovisade vad som görs för att hjälpa ungdomar.

Att skyffla undan vårt gemensamma ansvar är alldeles för lätt. Det är få som orkar, eller vill, känna ett ansvar som når längre än den personliga sfären och det är ett problem som man inte löser med kameror.

Andra bloggar om: , , , , ,