Det är viktigt med kläder – de signalerar vad man är. Likt vandrande sandwich-skyltar annonseras vad man är – och det är inte ovanligt att budskapet överdrivs för att lämna ordentligt avtryck. Men vem man är är svårare att visa.

Poliser har tydligen själva hårddragit sitt uniforma mode att vara lite för skräckinjagande, berättar SvD. Skräckinjagande upplevs tydligen hårdrockaren Roger Tullgren också, som enligt Aftonbladet sponsras av staten eftersom hans uniforma mode anses vara ett handikapp. För inte längesedan kunde man dessutom läsa om att kortbyxor är förbjudet på IDG.

Behovet av att skrämma upp något slags respekt är väl en anledning till att sträva efter en uniformerad armé av arbetare. De som sticker ut är signaler på att det råder brist i kontroll och är därmed ett svaghetstecken.

I affärsvärlden tar endast de med lång och framgångsrik karriär bakom sig friheten att visa prov på exentricitet och kommer undan med att bära avvikande detaljer på kostymeringarna, färgglada kavajer osv, trots att det rimligtvis borde finnas utrymme för mer frihet inom den sfären överlag.

“Problemet” för poliser är att det är inte de själva som bestämmer och anger tonen för vad deras yrke handlar om. Finns det dessutom undersökningar som visar att deras arbetssituation underlättas av att vara mindre skräckinjagande är det definitivt anledning nog att ta upp ämnet. Även om det finns utrymme för empati – vem tusan vill jobba i kläder som känns obekväma – så är det inte själva bekvämligheten i klädmaterialet utan attityden kläderna signalerar. Såklart att poliser, precis som alla andra yrkesgrupper som mer eller mindre frivilligt bestämmer sig för ett uniformt mode för att ingjuta respekt hos “motståndarna” vill ha den möjligheten. Och de kan ju ståta med värsting-uniformen som sparkar röven på alla andra grupper.

Den individuella biten existerar inte i dessa sammanhang. De som bryter mönstren upplevs ofta som agressiva på ett helt annat sätt, avvikande utan att egentligen vara sämre yrkesmänniskor. Det är snarare en psykologisk reaktion hos mottagaren av åsynen än meddelande sänt från bäraren av symboliken. Hårdrockaren skulle inte platsa på t.ex. Handelsbanken, och får finna sig i att vara arbetslös. Trots att hårdrockar-uniformen inte är ovanlig på något vis längre. Men eftersom den armén inte finns yrkesmässigt, så flyter de omkring och passar inte in i vilket yrke som helst. Vill man som hårdrockare inte vara rivningsarbetare, är det helt enkelt lite körigt.

Det är uppmuntrande att se människor med egen stil. De få som vågar bryta mönstren på riktigt är de som sett till att vi inte alla går med snörning och pudrade peruker längre. Det är de som går utanför de färdiga grupperingarna, om det så gäller tjänstemän eller hårdrockare.

På sätt och vis kan du inte välja rätt om du inte väljer det som existerar inom ramarna för det som så att säga har bestämts på olika sätt, var du än befinner dig.

Ibland kan man längta efter mer personligt utrymme i de yrkesmässiga och frivilliga “arméerna” därute. Att vara tvingad till att konformera och uniformera sig efter hur fördomen säger att man ska vara för att vara representativ är trist och ibland rentav lite läskigt. Det underliggande är att man kontrollerar sin omgivning genom att tvinga fram enhetlighet, ju aggressivare desto bättre.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,