Ni vet hur det är, man läser om något och tänker det är förskräckligt, men man gör liksom inte något. Ofta för att man känner att man inte kan, andra gånger för att man inte riktigt vill. Ett återkommande dåligt samvete jag får är om man ska äta kött eller inte.

Jag snubblade över länken till meat.org härom dagen där en film finns som visar på hur fruktansvärt djur behandlas i konsumtionens namn. Det är starka bilder, filmen är vad man nog ska kalla propaganda för motståndare till köttindustrin, men icke desto mindre sker dylikt regelmässigt. Även här i Europa.

Det är skitsvårt att närma sig det här problemet. Jag klarar inte av att djur plågas. Likt när försvarslösa barn blir misshandlade blir jag fruktansvärt illa berörd när djur behandlas illa.

Det finns inga garantier för att djur behandlas rimligt, ens om det är svenskmärkt om det skulle göra skillnad, innan de landar på grillen. Då och då blir jag påmind om detta och förbannar min velighet. Om det är utbrett eller marginellt, spelar egentligen ingen roll, har jag inga garantier att jag sponsrar den sortens behandling av djur – är det ingen skillnad på om det händer en gång i månaden eller dagligen.

Det bästa vore ju naturligtvis om jag och andra kunde påverka på riktigt genom att ha ordentlig insyn, känna oss trygga i att vi inte ingår i tortyrkarusellen. En väg att skapa förutsättningarna för detta är genom att vägra köpa kött förrän man kan veta säkert.

Men sen finns det ju andra dilemmor. Likt mannen som räddade en hjort som hade gått ner sig i en isvak och aldrig kunde förmå sig att jaga igen – får jag en känsla av att engagemang och insyn i djurhantering för förtäring skapar en känslomässig konflikt. Vi är nog flera som till och med har svårt att bemöta argumentet att det är något obscent med att föda upp djur för förtäring. Det gör säkert att vi borrar ner våra huvuden lite djupare i sanden.

Svårt är det att vara “mittemellan”. Är man inte vegetarian, vegan å ena sidan, eller stolt köttätare och har argumenten för det å andra – är man mottagare för respektive grupps avsky. Det är nästan omöjligt att hitta tips och råd om hur man försäkrar sig om att inte ingå i någon politisk agenda, men ändå göra sitt för att se till att djurplågeri förhindras. Känsloargumenten haglar, och frustrationen består.

Det allra enklaste är att hoppas att myndigheterna har kontroll så att vi kan äta vår grillade biff utan att kvävas av dåligt samvete – många av oss lutar oss nog mot det. Men dessvärre vet jag inte ens med säkerhet om de har det.

Så McDonalds och alla andra hamburger-kedjor får leva utan mina bidrag och jag blundar och hoppas att märkningen på köttet i affären verkligen är vad den säger. Jag ska försöka dra upp huvudet ur sanden lite oftare, och hålla utkik på hur jag kan påverka och förändra förutsättningarna för att djurplågeri ska vara lönsamt. Men det känns inte sådär skitbra, för att vara ärlig.

Andra bloggar om: , , , , , ,