På sätt och vis är det inte alls konstigt att politiker ljuger. Om man betänker att vi väljare tydligen tenderar att förvänta oss starkare moral hos politiker än hos själva, enligt en undersökning gjord som Henrik Brors analyserat, så måste naturligtvis politiker ljuga för att framstå i god dager, lite hårddraget. Ett rätt fint moment 22.

Jag gör trots allt en lite annorlunda tolkning av resultatet än Henrik Brors. Han ser det som att vi förväntar oss mer av politiker, vilket är sant, men tänk om “mer” är en känslomässig, subjektiv bedömning av hur låg placeringen av förtroendet är? Ovanligt numer är det inte att reagera starkt, fördömmande och radikalt mot vilken grupp eller person som helst som förefaller ha utnyttjat vår godtrogenhet. Om siffrorna reflekterar något så är det brist på tolerans snarare än en önskan om moraliska superhjältar. Man drar i affekt till med, tror jag, att politiker borde vara ÄNNU bättre än oss på att vara moraliskt ståndaktiga för man är så hiskeligt trött på dem.

För mig räcker det om politiker kommer ifatt vanligt folk, helt enkelt. Och jag är såklart inte ensam om att känna så – annars vore det inte ett problem. Man kan nog spendera mycken tid på att diskutera hönan och ägget – vems fel det är – jag upplever det som att oavsett vems fel det är, så är initiativet hos politikerna det viktigaste steget för att påbörja en förändring.

De flesta av oss har haft den där chefen som tar beslut och förändrar vår vardag och blir förbannad, eller rent av ledsen, när vi inte förstår att det var för vårt eget bästa, skulle vi känna oss obekväma. Det är så jag upplever mina representanter i riksdagen. Vi väljare förstår inte vårt eget bästa, och vi måste till och med luras in i fållan allt som oftast, så att vi själva kan se hur himlans bra det ändå är. Politiker verkar inte inse att de själva har precis lika mänskliga tillkortakommanden som påverkar kvaliteten i förändringarna. Brist på respekt för medborgarna föder naturligtvis brist på förtroende för politiker. Hur politiker bryter denna fula ovana, vet jag inte. Om det diskuteras på riksdagsnivå så tror jag att hela svenska folket skulle uppskatta att få veta mer om det.

För politiker är inte våra chefer eller vårdnadshavare – de måste släppa attityden av överförmynderi. Gör de misstag, så kan de komma undan med det hade väljare och politiker varit jämlika i beslutsprocesserna, det är jag säker på. Förväntar sig politiker att vi ska tro på deras ord för att de endast talar om det för oss, och acceptera förändringar som inte alls känns självklara, så får de se till att inte göra minsta lilla misstag över huvud taget – de målar i praktiken in sig själva i hörnet för etiketten moraliska superhjältar.

Balans krävs, helt enkelt. Och det ställer krav på oss väljare dessutom. Även om jag anser att initiativet ligger hos politikerna, så måste vi väljare känna större ansvar för vad som händer på politikernivå. Då attityden ofta är att man valt sida och försvarar den till sista blodsdroppen, visar ju det inte minst att vi väljare har problem med verklighetsförankring också.

Den politiska ideologin existerar inte som tar till vara på samtliga intressen en individ har. Att hålla på ett parti likt ett fotbollslag är idiotiskt och underblåser paradoxalt nog glappet mellan väljare och politiker.

Jag har, för övrigt, följt turerna kring Jinges anmälan mot Carl Bildts blogg, som tillsammans med Henrik Brors analys inspirerade till detta inlägg om förtroende för politiker. Jag tror på Bildt som säger sig ha missat kommentaren i fråga. Men jag tror också på Jinge som säger sig ha anmält kommentarerna ordentligt, och att de borde inte ha blivit förbisedda. Viktigt för mig personligen är att en sådan här jakt inte leder till mer inskränkningar i vår redan handikappade yttrandefrihet. Att välja sida i denna strid känns lite som att välja mellan pest eller kolera.

Andra bloggar om: , , , , , ,