Kommer precis från ett väldigt intressant seminarie här i Almedalen – där Agneta Lindblom Hulthen, ordförande för journalistförbundet, Urban Löfqvist representant från Nätverket för fri journalistik och Alice Åström (v) samtalade ledda av Anna Wigenmark. Det var ett välbesökt seminarie och det var många ganska skrämmande historier som förtäljdes. Historier förresten – man är lätt benägen som oinsatt säkert, att ifrågasätta om allt verkligen stämmer – och det var nog konsensus på att det är ett av problemen att de integritetskränkande åtgärder som genomförts, och planeras genomföras, kan göra det utan nämnvärt motstånd – det är helt enkelt alldeles för få som vet och kan tillräckligt.

Urban Löfqvist räknade upp en rad exempel av händelser internationellt där journalister blivit fängslade, och där inte minst förändringar införda sedan 11 september används som anledning till att pressa journalister på sina uppgifter. Josh Wolf, exempelvis – filmade under G8 mötet, och fick sitta 224 dagar i fängelse för att han vägrade dela med sig av sin oredigerade film till polisen. Dessvärre var inte historierna få, och ett flertal exempel på länder där man direkt lagstiftat för att begränsa friheter för journalister nämndes.

Sverige är dessvärre inte ett undantag – där det numer är lagligt för polis att ha dubbel identitet, berättade Agneta Lindblom Hulthen, och med lätthet kan de posera som journalist, t.ex. för att få tag i känsliga uppgifter. Hon berättade bland annat om hur det redan implementerats i Europa, genom att förklädd som journalist tillskansa sig uppgifter från anhörig till en fängslad man i Guantanamo. Kvinnan som fick besök av “journalisten” var överväldigad och lättad över att någon var intresserad av hennes historia och berättade mer än gärna om sin man.

Enligt Agneta Lindblom Hulthen det ett tecken på ren självbevarelsedrig att läsa integritetkommitténs delbetänkande som Alice Åström var medlem i.

Alice kunde berätta att alla partier i riksdagen var representerade under arbetet i integritetskyddskommittén, och samtliga var överens om att det inte går att fortsätta lagstiftningen på samma spår längre. På frågan om varför det kunde råda enighet i kommittén men uppenbarligen inte i resterande riksdag – eftersom integritetskränkande åtgärder drivs hårt – svarade hon att i och med att man visste vad det handlade om, kunde ingen stå bakom dylik lagstiftning. Men det är inte lätt att vara “motståndare”. Att få höra att man stödjer pedofili om man inte accepterar integritetskränkande åtgärder. Dessutom råder ett starkt tryck från utlandet – de vill kunna byta “information” med oss.

Det samtliga i panelen efterlyste var mer kunskap i debatten. Att använda sig av rent mjöl i påsen-polemik var att fördumma en exceptionell viktig bit i samhällsutvecklingen och demokratin.

Påtalades gjordes också att gemene man, och även i viss mån media, syns en okunskap om vad till exempel grundlagen syftar till. Att den är där för att skydda medborgare från politiker – att den är där för att det är viktigt att politiker inte ska kunna ändra system och krascha demokrati över en natt.

Det är ganska stora trösklar – medieägare är tämligen ointresserade av att diskutera yttrandefrihetfrågor, integritetsfrågor och så vidare – samtidigt som man tenderar att ge “intressegrupper” ansvar för vissa frågor. Det i sin tur leder att intressegrupper blir kallade partsinlaga i debatten, istället för att tillföra en nyanserad bild och de olika förutsättningar som existerar.

Summan av kardemumman är att väldigt få av “vanligt” folk förstår eller vet priset av vad som händer just nu. Och de som vet – motarbetas med känsloargument.

Den jag lämnade mötet med var dock – när du är informerad och har kunskap, råder det inte några tvivel om att dylik lagstiftning är direkt dålig.

Andra bloggar om: , , , , ,