Det var frågan Jonas Birgersson ställde på ett mycket intressant seminarium här i Almedalen idag. Det satt många i panelen – bland andra Johan Helsenius, chefred för Computer Sweden, Lars Samuelsson, VD för GEAB, ett par politiska representanter med flera – ledd av Christer Sturmark. Grundtemat var den för Gotland unika tanken att alla ska ha bredband. Detta tänk att införas till 2010 med hjälp av en teknik kallad WiMax.

Överlag ansågs det gå för långsamt – att ge bredband till alla, även om det faktiskt redan nu är 98 procents täckning över Gotland, så är det inte lika bra överallt annars. Det pga flera olika orsaker, bland annat Telias monopol över accesspunkter. Det gör att det är bra att det finns alternativ, såsom wifi och ovanstående nämnt WiMax. Dvs – system där man inte är beroende av kabel.

Det konstaterades rätt snart att det som är problemet är inte viljan att införa teknologiska system – utan kunskapen att implementera dem. Jonas Birgersson föreslog att man från statligt håll genast inför open source-mjukvara, och varje gång det i kommunen grävs för något läggs en kabel för framtida internetuppkoppling. Två enkla lösningar som sänker kostnader betänkligt.

Man kunde dessutom konstatera att de flesta offentliga sektorer mer eller mindre lurats till system som inte är utvecklingsbara. Utan snarare knyter varje enskild myndighet till en leverantör. Det leder till att myndigheter som ska och bör samarbeta inte kan kommunicera digitalt med varandra. Slutna specialtillverkade system som inte är kompatibla med andra ställer till problem i hela infrastrukturen för kommunikation på myndighetsnivå.

Skolornas undermåliga datorkultur togs upp också – hur datorisering behandlas som bäst som ett enskilt ämne eller inte alls – när egentligen datorerna borde vara lika naturlig del av undervisning som verktyg som kartboken. Böckerna, förresten, är också de en skaplig kostnad för skolan, och nästan alltid utdaterade. Att ha internetaccess direkt på lektionerna gör att man kan leta upp ställen på kartan på skärmen, läsa sig till den absolut senaste informationen tillgänglig och dessutom ha tillgång till världens största, och paradoxalt nog kostnadsfria lexikon, wikipedia.

Inte förvånande hade Jonas Birgersson en del att säga om detta (och det mesta) – och man kunde märka att kommunalpolitikerna på plats fick anleding att fundera över ett och annat. Att, som någon sa, ett företag som Microsoft ger fantastiska rabatter till skolväsende är ju inte så konstigt, eftersom generationer “groomas” in i windowsfållan på det viset. Det var där Birgersson sa det jag citerade i rubriken, och på ett målande sätt beskriver problemet med kunskapsnivåerna när vår utbildning domineras av en leverantör.

Lite intressant var också Eva Andersson – ordförande i socialnämnden i Umeås kommun – som berättade om det arbete de lägger ner för att modernisera åldringsvården. Genom att “koppla upp” patienter och vårdare, så sjunker logistikkostnader och slitage oerhört. Hon berättade dessutom att intresset bland 65-79-åringar var väldigt stort när det gällde IT. Ett intresse som för tillfället inte verkar mötas från något statligt håll ännu så länge. En del studieförbund plockat upp den bollen, men Eva Andersson tyckte att det nog var något som borde utvecklas från kommunalt håll dessutom. En annan vettig sak hon påpekade var att man ofta måste rätta sig efter det färdiga IT-paketet. Istället, ansåg hon, borde det ju vara tvärtom – användarvänligt och gör det vi behöver det till att göra.

Det var en jätteroligt och inspirerande seminarium – min lilla redogörelse gör den inte rättvisa – och den var i stark kontrast till det om ecpats arbete som jag besökte igår.

Jag avslutar genom att berätta det Christer Sturmark började seminariet med: Han befann sig i Vietnam -99, för att skriva på sin andra bok. Dagligen tog han en cykeltaxi för att handla mat osv – och av förarna la märke till Christers tider och såg till att alltid vara där när det var dags. Eftersom de träffades på detta vis flera gånger, började de samtala med varandra, på knagglig engelska. Sturmark undrade vid ett tillfälle om han inte kunde få ta kort på riksha-föraren, vilket gick bra. Föraren undrade om det var en sådan där digitalkamera? Jo, sa Christer och lät honom titta på bilden på displayen. “Men” – säger mannen – “kan inte du maila den till mig?”

Det visade sig att det lokala postkontoret hade en dator med internetuppkoppling som var tillgänglig för alla i byn.

//Lite plats för jag-tycker-synd-om-mig-själv: För övrigt suger det fett att vara tokförkyld på Almedalsveckan.

Andra bloggar om: , , , , ,