Med ett glatt leende läser jag om Prince marknadsföringskupp – han passar på att dela ut sin nya skiva gratis med en tidning, samt dessutom i samband med sin konsert – och det retar upp hans skivbolag.

Syrrans granne tycker att det är stöld, att Prince inte tänker på alla de som har rätt att få pengar för hans musik.

Det är lite skönt att det sägs rent ut – för i fildelningsdebatten har det uteslutande handlat om att artisterna själva inte skulle ha möjlighet att tjäna pengar för att människor har tillgång till musik gratis.

För för mig har det aldrig rått några tvivel om att en artist kan klara sig utan skivbolagsindustrin av den gamla modellen och det var mycket oväntat och fantastiskt roligt att just Prince av alla var den som tog detta medvetna, storslagna steg. Han har förstås alltid varit fantastiskt duktig på att marknadsföra sig och det skulle inte förvåna mig om en hel pengar genereras pga detta.

Det råder något slags missförstånd om att artister har “rätt” att tjäna pengar på sin musik. Den rättigheten kan inte rimligtvis vara sättet HUR man tjänar pengar i alla fall, om man nu mordhåller vid den synpunkten. Skivbolagen argumenterar på det viset – “vi tjänar mest pengar på CD-skivor, alltså vill vi lagstadga att det alltid ska vara så”. Det är där ifrån resonemanget kommer, en affärsmässig önskan att kunna styra och kontrollera utbud och produkter för att kunna tjäna optimalt med pengar på konst.

En artist har många olika sätt att tjäna pengar på – såvida det finns intresserade köpare.

Det är en marknadsekonomisk förutsättning att det finns köpare när man säljer något. Fungerar inte produkten så måste man hitta en annan nisch. I artisters fall så är det suget efter live-upplevelser som gör att de alltid har möjlighet att dra in kulor. För att folk ska vilja besöka en liveföreställning så måste de dock känna till musiken, och där är fildelningsnätverken ett ovärderligt verktyg.

Det är inte utan att man är lite nyfiken på vilka olika grepp som kommer att tas av smarta musiker framöver. Skivbolagen själva har inte de möjligheterna utan bedriver lobbyverksamheter istället, försöker att på politiskt håll tvinga fram ett slags status quo på musikmarknaden så att de kan fortsätta monopolet.

Hatten av för Prince – vars konserter (varit på tre av dem) aldrig är en besvikelse. Det är skönt att för en gångs skull artister inte framställs som ryggradslösa människor som behöver kostymklädda hajar som leder dem fram “artistiskt” för att musikerna inte vet sitt eget bästa.

Andra bloggar om: , , , , , ,