Jag undrar om det är medvetet – den sakta men säkert stora förändringen i världen som många politiker är delaktiga i. Rick Falkvinge har skrivit ett rätt alarmerande inlägg, där han länkat till minst sagt uppseendeväckande information. Jinge har dessutom å sin sida upptäckt ett ganska omskakande samband i vår inrikespolitik, ett slags tvång in i Nato-armén, som jag tar mig friheten att knyta ihop med Falkvinges inlägg – vår flygande fart in i något riktigt ruskigt.

Vi vanliga svennar – även om en del är lite mer informerade än de flesta – fattar nog inte vad det är som händer. Vi vill nog mest bara avfärda det som konspirationsdårskaper. Men något i magtrakten säger att det finns för många pusselbitar, och när de passar ihop framträder en bild som är skrämmande och i akut behov av att förändras.

Kan man verkligen se det som är så tydligt att se i historieböcker, när man befinner sig mitt uppe i det? Jag börjar misstänka att man inte kan det.

När man nystar i till synes små insignifikanta trådändar leder de till ganska stora och omskakande avslöjanden. Var och en är fast i sin lilla bit och det är hart när omöjligt att få till en överskådlig bild. Jag tror att väldigt många politiker och människor är omedvetna om att de bidrar till en förändring som vi redan vet historiskt är fel väg att gå.

Vi försöker leva våra liv så gott som vi bara kan, att hinna med bussen prioriteras högre än in- eller utrikespolitiska händelser. Såklart. Vi borde faktiskt få kunna göra det – men om inte ens våra folkvalda ser vad som händer, vad gör vi då?

Det skulle vara så himla enkelt om vi hade en Darth Vader, där all ondska var så att säga samlad och vi kunde förenas runt att förinta det. Inte minst används den tekniken av sittande ledare – är det inte terrorister, araber eller pedofiler så är det judar, kommunister och zigenare.

Men när man inser att små, små bitar av det som är dåligt för oss finns hos oss själva, omedvetet – genom att tillåta samhället att glida över till något mörkt och opåverkbart från oss vanliga medborgare blir det jättesvårt att tackla. Vi ropar efter regler och förordningar, och målar omedvetet in oss i hörn genom att utnyttjas till att godkänna så många och så omfattande förändringar att det till slut inte finns något benutrymme kvar.

Det är dags att sparka ifrån. Bromsa lite och titta på kartan. De här vägarna är inritade sedan länge och vi kan inte blunda för målet hur länge som helst. Är det verkligen dit vi vill åka?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,