När vi alla kunde följa gisslandramat med kon (ni kommer kanske ihåg alla kossor som fanns placerade överallt) tyckte jag att det var fantastiskt roligt. Helt plötsligt diskuterade man konst över fikat och även om det fanns många som ansåg det vara skadegörelse, kan jag inte låta bli att tycka att hela konstvärlden fick sig en uppryckare när det pågick.

Ett annat slags gisslandrama pågår just nu – inte alls lika underhållande, visserligen, men skapar ändå ganska mycket uppmärksamhet. Lars Vilks tecknade rondellhund i form av Muhammed har som bekant skapat ett rejält hallå. Det är naturligtvis väldigt tråkigt att rädsla förhärskar och att man försöker undvika att dra på sig reprisalier från extremister – fast få av oss hört talas om bilden fall det inte hade gjorts. Ganska intressant, Vilks har lyckats få in flera olika nyanser av samhället i en enda streckbild, rondellhundar, terroristskräcken och vilka slags vindar som blåser i kulturklimatet. Undrar om han visste att det skulle hända? Eller hoppades?

Det finns de muslimer som anser sig äga rätten till att bestämma om profeten ska framställas och synas och straffa de som inte följer det rättesnöret. Det är nog många som anser att muslimer är ett jäkla pack som tar sig den rätten. Men jag vill påstå att det inte är förborgat vissa muslimska intressen enbart.

Till exempel i musikvärlden skulle det vara alldeles förskräckligt tråkigt om det inte var för att man dammade av gammalt och återanvänder. Det är kontroversiellt dock och inte sällan gäller det vem som ÄGER delar av ny musik där gammalt återanvänds. Istället för kroppslig vedergällning kan man förvänta sig monetära och juridiska påhopp. Som känns. Det finns oräkneliga musikverk som ligger och dammar i byrålådor för att man inte har råd att fightas mot elefanterna. Därmed existerar ett ganska reellt musikaliskt gisslandrama även i västvärlden.

Sen kan man fylla på med den där kvinnan DN skriver om som “förgrep” sig på en tavla, satte sin egen “konstnärlighet” (läs marknadsföringsådra) och därmed sin egen prägel på ett konstverk i form av en pussmun. Hon blev naturligtvis upphämtad av polis och kan förvänta sig ganska rejäla böter, misstänker jag. Att hon valde att “skita ner” en kulturellt viktig symbol för västvärlden straffas alltså utan att någon höjer så mycket som ett ögonbryn.

Här ska sägas att jag inte jämställer våld med rättsväsende, eller att det på något vis skulle vara jämförbart i sak utan det är den känslomässiga relationen jag vill peka på. Dvs jag jämför olika gruppers synsätt på vem som ÄGER specifika kulturella yttringar och känslan av att straff behöver utfärdas.

Jag är personligen förtjust i konstnärer som lägger sig i andras konstverk, och inte minst har en politisk eller samhällskritisk utgångspunkt när de skapar ny konst, inte sällan baserad på gamla symboliska sanningar eller rent av gör satir. Det finns en gråzon mellan kommenterande av konstverk och renodlad skadegörelse som jag definitivt tycker ska utnyttjas.

Det får gärna dyka upp fler sammhällskommentarer i form av Muhammed. Pussmunnar, gråtande barn och graffitti göre sig också. Det får gärna drivas obönhörligt med västerlänningar i konsten dessutom. När det bränner till, när vi känner att det svider, ska vi komma ihåg och ifrågasätta känslan.

Av mig får konstnärer, stora som små, fria händer att besudla vår värld med fler bilder, musik och aktioner som svider. Oavsett om det “drabbar” Abba, Rembrandt eller Muhammed. Det gör oss bara rikare.

Slutligen: Man kan säga mycket med ord, ibland lite för mycket till och med^^, men bilder kan fungera som en rejäl spark i magen helt ordlöst. Ta en titt på Pinguy’s Website där fotografier som känns, ordentligt, är samlade. Det är starka bilder, själv blev jag oerhört tagen och fick titta en bit i taget över ett par dagar. Det har egentligen inget samband med det jag skrev ovan, annat än för att illustrera hur djupt en bild kan påverka oss människor känslomässigt även fast vi inte äger dem på något vis.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,