Efter att ha läst den sista Harry Potter-boken (som jag för övrigt ansåg vara ett enda stort filmmanus om än underhållande om man inte har för stora förväntningar) blev jag lite sugen på sci-fi. Jag läser fantasy och tittar på sci-fi, ska kanske sägas, även om det inte är någon cementerad regel eller så. Det finns mycket sci-fi-litteratur, men av någon anledning har jag inte tillgodogjort mig så mycket av den som jag har av fantasy. Däremot är jag helt galen i filmad sci-fi.

Så satt jag i valet och kvalet härom dagen – skulle jag se om Babylon 5 eller Deep Space 9 som motvikt till Hogwarts? Båda har jag sett ett antal gånger, båda anser jag vara något av det bästa av TV-sci-fi. Det blev Deep Space 9, och som jag fnissigt skamset erkände för min kompis började titta från säsong 3 då Benjamin Sisko rakat av sig håret och plötsligt blev så himla snygg…

Nu tittar jag inte på sci-fi för att njuta av snyggingar, generellt sett, men det är ofrånkomligt att man förtjusar sig lite i någon av karaktärerna. Vid olika tillfällen i livet är det olika figurer som får extra mycket fokus. Och det är väl det som är så speciellt – det finns alltid väldigt mycket olika nyanser som tilltalar på olika sätt. I går kväll såg jag till exempel ett avsnitt jag sett flera gånger förut, men den här gången grep det mig på ett annat sätt än det gjort tidigare.

Miles O’Brien fick sitta av 20 år i fängelse – ett virtuellt straff som i realtid bara tog ett par timmar. Men för honom hade 20 år passerat och samhället som utfärdade straffet ansåg det humant och kostnadseffektivt. Eftersom dessa 20 år var verkliga för honom, var det inte lätt att komma tillbaka in i livet – och dessutom rådde det tvivel om straffet var rättmätigt. Plötsligt insåg jag att om någon skulle kunna hitta ett sätt att utfärda sådana straff i dagens samhällsklimat skulle nog väldigt få protestera och det kändes programmet mycket mer obehagligt än det gjort tidigare.

Sci-fi används väldigt ofta för att sätta vardaglig problematik under nytt ljus. Genom att förklä politiska händelser i världen med ljussablar och rymdskepp har vi plötsligt en ny infallsvinkel och kan på lite distans analysera det som händer “på riktigt”. Ifrågasätta våra ställningstaganden, släppa in lite mer nyans i tankebanorna – det har alltid varit mycket mer än Star Wars, helt enkelt.

Det är därför som jag är så oerhört förtjust i Battlestar Galactica, till exempel. Där är inte den gode alltid god, och den onde inte alltid ond. Faktum är att det är oerhört svårt att skilja de onda från de goda, och mer än en gång har man fått konstatera att allt inte är så enkelt som att välja sida. Folk beter sig precis så okonsekvent som de gör i riktiga livet och man får lov att välja sina favoriter med försiktighet och vara beredd att bli förbannad, eller rent av besviken, på dem emellanåt. Att tv-showen fungerar som en termometer av samhällsdebatten angående terrorism är ingen hemlighet. Däremot är det extremt svårt att försöka lista ut vilka som faktiskt är terroristerna.

Av olika anledningar anses sci-fi vara verklighetsflykt eller förenklade sagor. Det finns också – men den inbitne fantasten förklarar gladeligen hur mycket djup det finns inom genren, även om oftast skrattad åt som tar det på allvar. Men faktum är – du hittar nog inte mycket ärligare analyser av mänskligheten, än när du använder utomjordlingar för att beskriva den, ironiskt nog.

Med tanke på att jag inledde med att nämna Harry Potter så ska jag väl kanske säga att jag inte läser in särskilt mycket sådant djup i just de böckerna. Men det finns plats för sån litteratur och underhållning också, såklart! Finns ingen yta, finns inget djup som en kamrat till mig sade efter att hon blivit anklagad för att vara ytlig.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,