Nu när historierna om intresseorganisationernas jakt på fildelare börjar bli lite väl pinsamma och lite för många, så behövs ny ammunition. Bland annat stod en fildelare anklagad för upphovsrättsbrott, och skärmdumpar över mannens hela dator fanns med i de offentliga handlingarna. Däribland fanns också dessvärre nakenbilder, privata sådana, som skyltades med till allmän beskådan. Dessa, ska man kanske säga, var helt lagliga och hade inget att göra med hans “brott”.

Efter diverse turer fick den anklagade till slut bilderna bortredigerade från skärmdumparna – men han anklagar nu RIAA för att medvetet valt att skämma ut honom offentligt på detta vis. Med tanke på att härom veckan kunde en oskyldigt anklagad mamma berätta hur hon fått reda på hur RIAA utrett henne genom att ringa till den åttaåriga dotterns skola, så är det inte utan att mannen har en chans att få rätt i det antagandet.

Moralens väktare, kan man inte kalla dessa lagvrängare från USA som jagar fildelare – sanktionerade av staten och för den som missat det, på förslag att genomföras i Sverige.

Så en ny våg av stigmatisering av fildelning har brutit ut i USA för att backa upp den nedsolkade glorian. Det började härom veckan med att fildelningsverktyg som morpheus och kazaa diskuterats i politiska sammanhang eftersom möjligheten finns att människor delar med sig av mer filer på sina datorer än de är medvetna om. (Det har hänt även här i Sverige.)

För att förklara hur det fungerar praktiskt – vissa fildelningsverktyg går ut på att du pekar till en viss mapp på datorn där du har saker som du vill dela med dig av. En del användare gör fel (inget av dessa verktyg gör detta automatiskt, utan användaren pekar själv aktivt till vilket ställe h*n vill dela med sig av) och i rent oförstånd kan man markera HELA hårddisken istället för en SPECIFIK mapp som inte leder till andra mappar på din dator. Dina privata brev och bilder, skattsedlar, läkarintyg… du förstår.

Man börjar alltså resonemanget vid en punkt där någon kan dela med sig av mer om och ur sitt liv än de förstått – och detta har lett till spekulationer om säkerhetsaspekter för USA som nation. Dvs – det som av misstag delats ut för andra att bläddra runt i, kan vara fara för den nationella tryggheten. Förstärkt genom att underförstått låta människor tro att fildelning sker på kontorstid på arbetsplatser, får man anta eftersom det uttrycks lite luddigt.

Därifrån är det självklart ett myrsteg till “fildelare är eller hjälper terrorister“. Det har använts förut i olika konstellationer i fildelningsdiskussioner, bland annat att filer man kan hitta online på något vis drar in pengar till terrorism.

Tanken man säljer denna gång är att datorer står vidöppna för kriminella element som kan använda sig av innehållet att kartlägga och utföra till exempel terrordåd – fildelning hotar rikets säkerhet, med andra ord. (Ironiskt nog kan man faktiskt dra paralleller mellan jakten på terrorister och jakten på fildelare, förresten.)

Det gäller att vara lite vaken för att se de generella tankevurporna här. Teoretiskt finns möjligheten, det har ju till och med hänt, det låter så trovärdigt. Poängen är dock, att om företag och myndigheter (som det i dessa diskussioner hänvisats till) som hanterar känslig information på något vis misshandlar förtroendet genom att publicera säkerhetskänsliga uppgifter – så är det inte fildelningskulturens fel.

Det är myndigheten eller företagets ansvar att se till att anställda blir utbildade i de verktyg de sätts framför att använda i sitt arbete, och system med säkerhetskänsliga uppgifter ska helt enkelt vara TRYGGADE från alla upptänkliga dumma misstag som kan göras.

Det råder helt enkelt en konstig motsägelse från statligt håll. Dels ska man lita på att de håller alla uppgifter de samlar in om invånare i tryggt förvar, dels får vi veta att det tydligen används datorer med känsliga uppgifter i fildelningssammanhang.

Marknadsföring av fildelare som skurkar krockar helt enkelt med marknadsföringen av hur säkert det är med integritetskränkande digitala åtgärder. Eftersom dessa två ämnen sällan sätts i samband i debatten – man vet helt enkelt inte – kommer intressegruppen för underhållningsindustrin undan med ganska hårresande lögner, och får till och med politiker att ta upp det i parlamentariska sammanhang.

Saken är inte konstigare än att intresseorganisationer utnyttjar våra politikers dumhet. Vi är alla dumma i situationer när vi gör något som vi inte förstår oss på – alltså inte ett betyg av intelligens, utan underbetyg i kunskap.

Eftersom jag är säker på att ovanstående resonemang är på väg in i Sverige (om det inte är här redan) – finns det all anledning att lära sig hur detta fungerar. Politiker såväl som vanligt folk bör sätta sig in i vad som är marknadsföring av fildelare såsom varandes superskurkar, och vad som är faktiska säkerhetsrisker. Och man bör tillämpa riktig kunskap om man så funderar på fildelning eller digital avlyssning och registrering.

Som av en händelse, förresten, publicerades just en undersökning som visar att fildelning aldrig varit så populärt som det senaste året.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,