För en herrans massa år sedan spenderade jag några månader i Västindien. Eftersom jag och min kompis tyckte att vi kanske skulle se lite fler öar än just Barbados (det var den första ön vi landade på och slappheten inställde sig genast, ett fenomen de flesta som besökt Karibien känner igen) så tvingade vi oss att dra på en liten rundtur till några fler öar.

Det var då det hände.

I svinottan på Barbados flygplats, på väg till Bequi via St Vincent, stod jag och min kompis och tittade på bokhyllan och förbi oss går Mick Jagger. Han ställer sig bredvid och tittar på böckerna också. Medans jag och min kamrat, som väl för all del inte sa ett ljud men antagligen väsnades en hel del med klapprande tänder, knän och en aura av “OH MY GOD“, bläddrade Jagger i godan ro i någon bok, ställde tillbaka den, vände sig om och brände av ett roat leende mot oss när han passerade igen för att gå tillbaka.

Vi snackade om det efteråt. Varför småpratade vi inte med honom? Vi var verkligen skitlöjliga. Två stolpskott med ögon som tefat och gapande munnar. Men å andra sidan är det nog en rätt trevlig egenskap att inte automatiskt känna att man måste kasta sig över en kändis. En kändis, förresten, det är liksom inte rätt ord. Som vi konstaterade – vi skulle kunna prata om Jagger och Stones med snart sagt vilken människa på denna jord som helst, och de skulle veta vilka de är.

Nu är de härrockgiganterna. Jag kommer inte att gå och se dem, det kräver viss planering för en sådan upplevelse, och jag har gubevars inte särskilt lång framförhållning. Men det är i alla fall roligt att tänka på att jag sett honom i vardagskläder (beige skjorta och gabardinbyxor, no less) och sömnguck i ögonen.

På den resan blev jag för övrigt påmind flera gånger om hur liten vår jord är.

Bland annat mötte jag en tysk man på en stor strand med ungefär 10 turister, som visste vem jag var – för han kom från en grannby till den plats jag spenderat en massa tid i under mina sena tonår. Då Tyskland har en väldans massa medborgare – var det helt otroligt att vi hade gemensamma bekanta, och att min närvaro just där var såpass exotiskt att han hört talas om mig.

Sedan var det några Lassie-ögonblick också: mina kompisar hade en trevlig pratstund med Bill Cosbys frisör och själv klappade jag Eddie Grants skräddares hund.

Andra bloggar om: , , , , ,

Eftersom jag länkar till en artikel på DN – så uppmuntrar jag för övrigt samtliga läsare som klickat in till min blogg därifrån, att ta sig till Isabella Lunds blogg och läsa också.