Det första jag tänkte när jag läste artikeln i svenskan om att värnplikten ska avskaffas var att det var det första reella steget mot alliansens planer om att gå med i Nato. Vi vet alla att de jobbar på det. Eller?

Normalt när jag får den där känslan av tveko, brukar jag bearbeta den – ifrågasätta om det är för att jag är reaktionär, överdrivet försiktig, har för lite kunskap osv. När det gäller ett medlemskap i Nato ringer alla varningsklockor högljutt, och trots en vilja att försöka se på det nyanserat så är jag skräckslagen.

Helt ärligt – mitt motstånd är baserat på iskall skräck inför vad USA ska utsätta oss för. Ingen egentlig bas i kunskap, forskning eller så – utan bara en visshet om att går vi med i Nato får svenskar inte minst sätta livet till i nästa orättfärdiga krig som USA iscensätter. För det är inte försvar det är fråga om, de invaderar länder – det ingår i deras kultur och de förväntar sig att medlemsstaterna ska backa upp dem för att skänka kredibilitet.

Då det säkert finns anledning att se över vårt försvar på olika sätt, så råder det inget som helst tvivel om att detta är ett första steg mot ett Nato-medlemskap. Vad det skulle innebära för vår relativa frihet från terrorism, kan man visserligen bara spekulera om. Men man får intryck av att man politiskt känner det som att bli utsatt för dylikt är ett sätt att uppnå internationell respekt.

Den som påstår att detta är något som folket varit med och bestämt, eftersom det har varit en klar och tydlig önskan i moderaternas handlingsprogram, snackar skit. Exempelvis har vänsterpartiet skrivit i sitt program att kungahuset borde avsättas, men det är det ingen som tror på allvar att det är något de skulle göra. Det finns likartade värdenoteringar i samtliga partiers program, men eftersom inget parti röstas fram med egen majoritet förblir de symboliska – och ska så förbli.

Eftersom man får intryck av att alliansen inte pratar med varandra, inte ens inom de egna partierna, att svensk politik har styckats upp dem sinsemellan lite hur som haver, är det oroväckande. Detta är en alldeles för stor fråga för att vara förhandlingsbar mellan enstaka personer i regeringskansliet.

Sveriges försvar och framtid inom Nato är inget som bestäms över en kopp kaffe och jag efterlyser en öppen debatt där alla partier ingår där inställningen redovisas ordentligt. Det är våra folkvaldas förbannade skyldighet.

Attityden från våra politiker blir mer och mer läskig. Övervakning och censur anses vara nödvändigt, och allt känns som en gigantisk bearbetning för att kunna passa in i den amerikanska modellen.

Om nu inte alla är medvetna om att tafsa på värnplikten är förspel till samlaget med Nato – så måste detta spridas på något vis. Då socialismen ofta innebar att bli tillsagd vad man ska göra, har alliansen tagit för vana att smyga igenom förändringar. Överförmynderi i olika skepnader är aldrig klädsamt.

Vi befinner oss just nu i ett land där politiker tar lite eller ingen hänsyn till sina medborgare eller ens till grundlagen, och vi måste börja bråka om detta.

Och nej, Johan Pehrsson, om jag inte “gillar läget” så tänker jag inte “lämna landet” – jag är beredd att slåss för äkta frihet om än verbalt. Att göra sin röst hörd ska inte behöva betyda att man blir persona-non-grata i ett demokratiskt land.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,