Det är inne att vara elak. Även om det (förvånansvärt nog) blev ett jäkla rabalder när Reinfeldt fick vatten sprutat i ansiktet, så är det faktiskt den sortens humor som går hem idag. Programmet, som blev inställt av Svt (här kommenterat av Henrik Schyffert), heter Ballar av Stål och har en engelsk förlaga som är väldigt populär.

När Schyffert roastar (förnedrar) sina kollegor vid prisutdelningen för bästa manliga komiker, sker det med ett stort mått av respekt, eller rent av kärlek, i botten. Det skulle vara kanon att se lite mer humor av den här sorten, för även om det är elakt är det inte respektlöst. Lite av en ära att få bli sågad i sådana sammanhang.

Alex Schulman däremot, blev utsatt för tämligen respektlös förnedringshumor, och delar med sig av upplevelsen. Tycker det är ganska stort att han bjuder på sin kändishybris, och hur han blev nerskjuten utan pardon. För han om någon vet värdet av att vara elak och locka till skratt även om han inte placeras under kategori humorist – men jag börjar undra om han inte företräder en ny typ av komedi på sätt och vis.

De blogginlägg jag skrivit som gör att jag nästan mår lite illa, när jag känner att jag tagit rejäla kliv över personliga gränser, har nästan uteslutande fått flest läsare till min stora förvåning. Det är kanske en dålig jämförelse, men den enda jag har för att beskriva det som jag upplever som förståelse för varför det är tvunget för vilken artist som helst att stretcha, och tänja, gränser intill det nästan spricker. Det är en konst hos artister, en inte jag bemästrar, och som jag beundrar väldigt mycket, rent av avundsjuk – om nu förmåga till motstånd mot sina instinker som skapar illamående är något att avundas.

En komiker är precis som alla andra offer för politisk korrekthet och svensk präktighet. De flesta komiker, dessutom, erkänner sig vara starkt drivna av en önskan att bli omtyckta (ett skratt är ett optimalt bevis på att vara omtyckt) – och är inte sällan anledningen till att de blev komiker över huvud taget.

Johan Rheborg, som för lite sedan dragit igång en ny blogg, skriver om hur han lyckats hitta tre nya skämt, bara sådär, och hur stort det är för honom. Jag misstänker att det är så för de flesta – skämten är svårfångade, och måste bearbetas och vårdas till de sitter på pricken. Inte sällan måste en komiker dessutom lära sig det den hårda vägen genom att bomba på scenen.

Problemet är inte att humor är gränsöverskridande. Humor SKA vara gränsöverskridande.

Det finns ett behov av att slå ner på präktigheten. Men när “vanligt folk” försöker sig på precis samma sak – göra sig lustiga på andra människors bekostnad – så blir det väldigt sällan bra. Det blir elakt och plumpt. Timingen är fel, poängen är felriktad, elakheten är inte grundad på respekt eller kunnighet.

Och kanske var det därför folk blev så upprörda över “vattenattacken” på Reinfeldt – taget ur sitt sammanhang och rapporterat om från tredje-fjärde part, gjorde att det kändes plumpt och korkat av många, snarare än att folk inte har något sinne för humor.

Det betyder inte att jag tycker att man som vanlig svenne inte ska tillfällen i akt skämta – det är mest bara för att beskriva hur fel det blir när man inte tar humor på allvar. Riktigt allvar, kanske man ska säga, få av oss vill nog inte att komiker ska ledas av scenen för att man inte klarar av att skratta åt sig själva.

Att vara elak är inte att vara rolig. Men används elakhet som ett verktyg för att få folk att skratta, inte för att såra, är det inte något att vara rädd för egentligen. Kolla in Linda Lampinelli – the queen of mean, (här också) till exempel…

* * *

Det är några, förresten, som tror att Schyffert var först i Sverige med en så kallad roastning, men Beppe Wolgers sågade sig själv rätt rejält med hjälp av Lars Ekborg back in the day. Jäkligt kul – synd att ingen lagt upp det på youtube!

* * *

Uppdatering: Hur kommer det sig att när man skriver om humor blir det så jävla tråkigt?

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,