Det som slår mig i fildelningsdebatten som gått i vågor genom åren, är att artister – som är repet i dragkampen – sällan vårdas. Själva ORDET artister används ofta, men inte på något reellt sätt. Det är alltid fråga om industrierna KRING artisterna.

Cecilia Renfors, till exempel, skulle utreda hur man kan “stimulera marknaden” för nöjesindustrin. Och kom fram till att nöjesindustrin var lite för dåliga på att sälja via det digitala mediet, och bäst vore det nog om de kunde få anmäla direkt till internetoperatören när upphovsrättsbrott uppdagas.

Hela fildelningsdebatten har utmejslats till att bli ett regelrätt krig mellan stora bolag och vanligt folk. IFPI, till exempel, som sägs vägra delta i debatter där företrädare från Piratpartiet finns representerade, företräder artister, säger de, men i praktiskt mening så representerar de sig själva enbart.

Så artisterna – som både pirater och stora bolag älskar, av olika anledningar – hörs inte av i debatten. Det börjar nästan likna vid ett gigantiskt skilsmässodrama. Vem får överta vårdnaden om artisterna? För den som har vårdnaden om artisterna, har chans på pengarna.

Artisterna själva, misstänker jag, skulle nog i någon mening skulle kunna tänka sig att bjuda på något om det gav möjlighet till inkomst. Om man som yttersta extrem för gratis å ena sidan tänker sig artisten sjunga i duschen så att grannarna hör, och å andra sidans extrem tänker sig att ett reklambolag använder sig av dennes musik i en reklamkampanj på TV utan att betala – så finns det en enorm gråzon däremellan där okej övergår till tokfel.

Det kan omöjligt existera en homogen åsikt bland artister. De är nog som folk är mest, bekymrar sig om att få ihop till hyra, att folk gillar det de gör, osv. Alla är ju inte Per Gessle eller Madonna, som bekant. För artister är det nog en fråga om vilka möjligheter de har att försörja sig på sitt värv.

Och det är nog inte sådär jättemånga, gissar jag, som skulle känna sig bekväma med att fildelare hamnar på vatten och bröd – eller värre, att svenska medborgare generellt måste underkasta sig digital övervakning i upphovsrättens namn.

Då man på beslutsfattarnivå försöker lagstadga för att blidka en döende industri – vilket måste vara första gången i historien – drar man sig inte ens för att urholka rättssäkerheten. Egentligen utan att tänka på att man använder sig av artister för att inskränka integritet och yttrandefrihet.

Det skulle aldrig komma på fråga att dra in postgången till en person som utnyttjat postverket för olaglig verksamhet. Inte ens en frimärksförfalskare, skulle någonsin bli utesluten ur kommunikationsmöjligheten att skicka brev. Dessutom skulle man knappast skicka brevbäraren på förfalskaren, rättsväsendet skulle ta hand om det.

Internet är en black om foten på många olika sätt, det är i praktiken omöjligt att styra informationsflödet online, att styra vilka pengar som går var – och fildelare blir en ursäkt att inskränka integriteten och friheten för alla.

För mig är det enkelt – jag ger inte upp mina möjligheter att kommunicera ostört och oövervakat för att garantera att ingen tjuvlyssnar på musik utan att betala för sig. Det är inte ett orimligt ställningstagande, som jag hoppas att artister förstår.

Jag ber härmed om ursäkt till alla artister – alla ni som oroar er för er inkomst. Jag betalar gärna (och ofta) för att bli underhållen. Men jag ger inte upp min integritet och rättssäkerhet för det, jag hoppas ni har förståelse för det.

SvD, DN, DN, IDG, Knuff.se, Intressant.se, Piratpartiet

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,