För några år sedan var vi några vänner som när vi eldade upp oss över något ämne, skrattade och bröt isen med ett ironiskt utrop av “Det borde vara förbjudet!” Mest för att påminna oss själva om att orättfärdigheten var oftast inte i paritet med den värld vi vill ha och att ilskan blåser förbi.

Numer kan man höra dylika utrop, fast där “Jag är kränkt!” ekar som ett ironiskt dokument mellan väggarna. Det är inte helt ovanligt att folk kränks lite hur som haver, och ordet har vattnats ur till oigenkännlighet – jag kan idag inte avgöra vem som ironiserar och vem som verkligen känner sig kränkt.

Problemet är att genom åren har faktiskt ropen nått våra beslutshavare, som där de borde skratta åt sin egen överreaktion, faktiskt sätter sig och skriver lagar som förbjuder både det ena och det andra istället.

Maria Abrahamsson har i SvD skrivit ett väldigt bra artikel, om detta tecken i tiden:

Självklart tycker också jag att reklam, konst och andra yttranden som anspelar på sexualitet och pornografi kan bli både närgångna och påfrestande. Men för den skull ropar jag inte automatiskt på lagstiftning och förbud. Yttrandefriheten är alltför värdefull i ett demokratiskt samhälle för att lättvindigt lagstiftas bort av räddhågsna och i bästa fall välmenande politiker.

För det är så att även om saker är uppåt väggarna emellanåt, är inte förbud i paritet med de eventuella farthinder irritation eller eventuell rädsla skapar.

Det finns miljoner olika små och stora exempel på det.

Jag har till exempel skrivit tidigare om hur det skulle vara nära nog omöjligt för en Beppe Wolgers att existera idag – pedofil-alarmen har borrat sig för djupt in i själen. Idag går det inte att se en varm relation mellan en vuxen och ett barn som inte är släkt, utan att få en klump illamående, misstankar i magen.

Det som en gång var riktiga och rätta varningar, har utvecklats till en ruskig nedskärning av förtroende för människor runt omkring. Balansen slog över, helt enkelt, och kanske är det dags att utfärda varningar om att det är farligt att inte låta sina barn ha värdefulla relationer till vuxna.

Igår dog Pavarotti (SvD, DN) – och på Groklaw kan man läsa hur ett fan ville hedra sin idol genom att visa filmklipp med den store tenoren. Och kom på sig själv med att oroa sig för att bli jagad av upphovsrättsindustrin.

Vi drunknar i inskränkningar – en del rättfärdiga men mestadels en massa direkt farliga och missledande, begränsningar. Ska man lyssna på trenden är det nog bäst om vi alla försvinner, på något vis.

Det borde helt enkelt vara förbjudet att vara människa. Då har vi täckt alla eventualiteter.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,