Det började med att jag såg en dokumentär om arkitekter för några månader sedan. En av arkitekterna — kommer inte ihåg vad han hette, dessvärre — hade en vision om hur vi inte behöver arbete som vi känner till det i dag, i all tid och evighet, för att blomstra som samhälle.

Min första reaktion blev att skratta till lite — tanken är så främmande. Hans idé var att det datoriserade och maskinella samhället borgar för en framtid där man inte behöver arbeta om man inte vill. Att maskiner kan utföra våra jobb, och det som skulle kräva en manuell insats kunde gott överlämnas till några tusentals människor som ville och var intresserade av att göra det. Till min förvåning stannade hans vision kvar hos mig och jag har gått och grunnat på det.

Är det ett självändamål att propagera att alla måste förvärvsarbeta? Behöver framtida ekonomier verkligen dagens förutsättningar för att klara sig? Eller ska man sikta på något annat?

Teoretiskt så skulle den teknologiska utvecklingen kunna borga för en framtid av det slaget som arkitekten — och säkert andra — går och fnular på. Vi skulle aktivt kunna grunda ett samhälle där inte förvärvsarbete behövs, och där man trots det kan leva gott (eller varför inte lyxigt) och växa intellektuellt.

För mig personligen har jobbet alltid varit en social förankring i tillvaron, förutom att vara en plats där jag får ihop till försörjningen. Det skulle jag sakna, sannolikt, men å andra sidan skulle mina intressen utanför arbetet lätt skulle kunna fylla en heltidstjänst, plus lite till. Så det är inte som om jag skulle skrumpna ihop utan mål, för att jag inte gick till ett arbete varje dag om förutsättningen redan idag var att man inte behövde arbete.

Dessutom är det ju inget som säger att den sociala biten skulle försvinna bara för att man inte har en stämpelklocka i sitt liv — det är svårt att visionera om något som man inte kan relatera till erfarenhetsmässigt.

Vad har vi för vision om framtiden?

Det har på sätt och vis alltid funnits en strävan att uppnå vissa mål i samhället. Men exakt vad är det vi strävar mot numer? Jag har faktiskt ingen aning.

Miljöfrågorna är stora — många känner ett akut behov av att rädda moder jord, men ärligt talat innebär den frågan ingen motsättning i att sträva mot ett samhälle där förvärvsarbete tillhör det förgångna. Troligtvis tvärtom.

Att fördriva fattigdom en gång för alla, att uppnå en hälsostatus där man kan få leva och må bra tills det är dags att kliva av. Självklara saker, som inte heller talar mot en framtidsvision där 9–5 inte existerar längre.

Jag inbillar mig att det är en förutsättning att veta vart man ska för att kunna rita vägbeskrivningen. Men nu sitter jag med pennan i handen, och vet inte ens var jag ska sätta ner den på pappret.

Politiker har heller inte några sådana visioner vad jag kan läsa mig till. De enda som funderar på dylikt, inser jag lite skräckslaget, är konglomerat som Disney osv. De visionerar stort och smått, och positionerar sig och styr oss alla framåt mot sina mål.

Det är nog dags att börja fundera på vilken slags framtid vi vill ha — på riktigt. Inte med dagens förutsättningar, utan de förutsättningar morgondagens samhälle ska ge oss. En positiv bild — något vi måste gemensamt försöka komma fram till och som känns bra att sträva mot.

Andra bloggar om: , , , ,