Idag mötte jag en äldre herre, som väste när han gled upp bredvid mig på trottoaren att rökning var så… socialdemokratiskt. (Ja, jag röker.) När jag belönade honom med ett gapskratt stannade han till och fyllde i med en blinking “…för vem fan vill vara socialdemokrat!”. Sedan började han berätta för mig om mineralsalter. Fyra kilo, sa han, sen behövde jag aldrig röka igen — alltså, en matsked varje morgon och kväll och på något vis skulle det göra att jag slutar röka.

Han berättade dessutom att han hjälpt över 800 att sluta röka på det viset — närmare 5000 när han tänkte efter. Dessvärre syns inte hans djupa engagemang i statistiken eftersom alla andra röker desto mer för varje person han lyckas få att sluta. Tydligen hade han själv varit “socialdemokratisk” för några år sedan — “fattig och sjuk”. Men lite hälsokost hade fixat till det och numer är han “rik och frisk”, och njuter särskilt av att promenera på nätterna. Bara en sån sak.

Det händer ganska ofta att jag hamnar i samtal med människor som jag möter på stan. Det har alltid förefallit mig som helt naturligt, men jag har med årens lopp förstått att det är lite speciellt. Härom dagen sa till exempel min kollega att det kändes väldigt osvenskt att gå och luncha med mig. Eftersom jag just den dan lyckades prata skit med restaurangpersonal, snubben bakom disken där vi köpte kaffe och vägarbetarna utanför som man var tvungen att sick-sacka sig förbi.

Det tillhör ett av livets goda, tycker jag, att möta människor och höra deras historier. Särskilt äldre människor är riktiga djupingar och kanske framför allt experter på att ha självdistans och ett har ofta härligt sinne för humor. Som den äldre damen i päls, som berättade helt otippat att hon brukade gilla att få den nya telefonkatalogen. Däri kollade hon om hennes gamla “lovers” fortfarande var kvar i jordelivet…

Generellt sett är svenskar ganska ohämmade när de börjar dela med sig av sina historier till intresserade. Det behövs varken sprit eller specifika forum. Faller det sig så att man “klickar” på bussen så bjuds det villigt på fantastiska skrönor, livserfarenheter och hemligheter.

En väldigt speciell upplevelse var när jag träffade på en man som av någon anledning upplevde mig som förtroendeingivande och började berätta om sitt liv som kvinnomisshandlare. Det var som om han berättade en historia där han inte själv var delaktig, men att han behövde berätta för att på något vis hitta till sitt ansvar.

Han berättade hur hans vänner (han var gammal biker) hade spöat upp honom efter noter när de kom på honom med att misshandla en tjej, och att han därefter i ren rädsla inte slagit någon igen. Men känslan levde tydligen kvar i honom, han kände ett behov av att slå och gick hos psykolog för att försöka få bukt med det. När han sedan berättade att han börjat rida, för att han fick utlopp för sitt behov, genom att piska hästen — tappade han mig lite, och han insåg det så samtalet bröts ungefär där.

Det kan vara på gott och ont att vara mottagare av historier. Men en sak är säker, jag känner mig inte som en förlorare som får korta, men djupa, insikter i medmänniskors liv, så länge jag inte behöver göra något annat än att lyssna.

Lite ironiskt att just på grund av att jag röker fick jag mig ett härligt gapskratt på vägen hem från jobbet, förresten…

* * *

Andra bloggar om: , , , ,