Henrik Schyffert tog bladet ur munnen och kommenterade på sin blogg Gudrun Schymans uttalande om underförstådd kvotering i underhållningsbranschen. Det skapade en diskussion, och Schyffert gjorde ytterligare en bloggpostning där han lyfter fram en av kommentarerna (Kims) för att nyansera. Detta som motpol till sin initiala känslosågning av kvotering.

När Schyman tar upp ämnet mansdominering i nöjesindustri utan att ens nämna ordet kvotering är det ändå det Henrik och andra associerar till. Det är som om det inte finns andra möjligheter.

Schyfferts reaktion är grundad i frustration, han tycker själv att det är för lite kvinnor inom underhållningsbranschen, men vill inte sitta i en situation där han pushar för någon som egentligen inte är mogen uppgiften.

Problemet pekas ut i kommentarerna — när är man mogen uppgiften, då? Och kanske framför allt, hur blir man mogen nog?

Personligen avskyr jag kvotering men har många gånger förstått att en spark i ändan behövs hos oss alla emellanåt. Invant beteende kan ibland kräva lite våld för att brytas, helt enkelt.

Inte minst lär mognadsnivån öka om man får en chans till den erfarenhet som upplevs behövas för att få en chans. (Ni vet, det gamla hederliga moment 22.) Samtidigt finns det ett (om än litet) gäng rätt fantastiska kvinnor inom underhållningsbranschen — hur har de lyckats, utan “hjälp”?

Ibland är det helt enkelt så att den där sparken i baken måste tilldelas oss kvinnor. För vi har en förbannat jobbig tendens att säga nej eller rent av inte våga mer ofta än vad man orkar prata om.

Så då män i positioner där de kan välja mellan kvinnor och män, kan det gott utdelas en och annan spark i baken — men man ska inte spara på den motivatorn när det gäller kvinnor heller.

Jag avslutar med ett citat jag kände lite i hjärtat från Schyman:

Sedan barnsben har kvinnor fått lära sig att skratta åt männens skämt – oavsett om de är roliga eller inte. Om en man säger ett skämt och kvinnan inte skrattar, är det kvinnan som saknar humor. Om en kvinna säger ett skämt men mannen inte skrattar är det fortfarande kvinnan som inte har någon humor.

Det stämmer att det är så — jag hoppas att det mest är så hos oss som är medelålders, och att det luckrats upp i de yngre generationerna.

Men en viktig komponent saknas — män skrattar nämligen åt/med andra män också. Hur är det med det, tycker vi kvinnor att andra kvinnor är lika roliga? Eller är vi så robotimerade att vi bara fixar att garva åt män?

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,