Två unga människors liv släcktes i helgen. När barn och ungdomar dör, då känner vi det i vårt kollektiva hjärta — ett liv som inte hann levas. Vi undrar om det hade kunnat undvikas, om någon är ansvarig och kan ställas till svars.

Det blir lite speciellt när man ser hur olika de två händelserna behandlas i media. I fallet där de två pojkarna sköts märks en trend av att mannen som sköt de båda är ett offer i sammanhanget. I fallet där en pojke blev ihjälsparkad av ett gäng killar, råder det inga tvivel om att ansvaret ligger på förövarna.

Det är något som inte känns rätt. Det finns dessutom ytterligare en nivå av känslor som krånglar till det hela lite:

En arbetskamrat i min ålder (40+) suckade och sa något om “hur våldsamt samhället blivit” och hur när vi var unga hände inte sådana här grejer. Man slogs och så var det bra med det. När jag påminde henne om att det faktiskt inte var så riktigt — när vi var ungdomar var vår föräldrageneration väldigt oroliga för det våldsamma samhället. Ingen har väl glömt “kickers-kulturen”? Hon sa förvånat, “javisstja”, och drog sig sedan dessutom till minnes hennes morfars historier om hemmagjorda knogjärn.

Känslan att unga generationer inte har förtroendekapital hos de äldre envisas med att smyga in. Man kan förstå en man som drivs till vanvett av tonåringar och skjuter — när ungdomar slår ihjäl varandra så bekräftar det hur farliga de är.

Tendensen är att vi känslomässigt likställer tonåringar med våldsverkare som rätt som det är far ut i blodiga uppgörelser. Ingen vågar säga till en tonåring att de beter sig illa, för då kan man få en kniv i magen. Samhällsuppfostran existerar inte. Det blir lite för lätt att hårddra det till slutsatsen att det inte är undra på att man tar med sig geväret när man ska möta dem.

Det måste få lov att finnas utrymme till medkänsla för en man som känt sig tvingad att skjuta i nödvärn, det vill jag absolut säga. Ungdom eller inte. Men onekligen rimmar det lite illa med hur vi som samhälle uppfattar ansvarsfördelningen. En vuxen människa ska veta bättre. Faktum är — man kan förvänta sig att en tonåring ska veta bättre också. Men vi är rädda för ungdomar, de är fienden, och fienden försvarar man sig mot.

Vi borde inte vara rädda för dem, så många är det inte som hamnat på kant med tillvaron. En ungdom är inte samma sak som en våldsverkare. Bara för att de är uppkäftiga emellanåt. Dels måste vi fundera på vad det är som gör att vi förväntar oss att en nästan vuxen människa bara ska lyda rakt upp och ner, och dels måste vi fundera över varför det är ovant för tonåringar att bli tilltalade utanför den sociala sfären.

För så var det när jag var tonåring också — och inte minst höll tanterna hårdare i väskan när vi gick på bussen i klase. De traditionellt vattentäta skotten mellan generationerna är något man kanske ska ta och se över?

Ärligt talat så vet jag inte vad jag vill med det här inlägget, annat än att något känns fel. Att vi är oförberedda att det händer är också en dimension. Kan det vara bra att vi är oförberedda? Kan det betyda att det är såpass sällsynt att vi som samhälle ska lyckönska oss själva att vi fortfarande chockeras över det?

Så är det väl, när något sådant händer. En massa frågor och inga egentliga svar och en kvardröjande känsla av olust. Sorgen lever starkt hos de drabbade familjerna och det är inte mycket vi kan göra.

Men jag hoppas att vi inte vidgar gapet mellan generationerna ytterligare.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,