Min hat-kärlek till alkohol dyker upp med jämna mellanrum. Eller rättare sagt, min frustration med att människor verkar vägra att säga högt att de väljer att ta det dåliga för att få unna sig en bläcka emellanåt. För det är så att alkohol är en bidragande orsak till en jävla massa skit i samhället.

Då man inte kan begära att man ska ha en medveten tanke varje gång man för glaset till munnen att “nu dricker jag detta och medverkar till misshandel, död och mänskliga tragedier”, så är det fascinerande att se hur man TOTALT bortser ifrån denna viktiga komponent i samhällsdebatten. Särskilt när ungdomar på tillvänjning i spritkulturen slår ner varandra.

Min farsa, som valde bort familj och slutligen livet till förmån för spriten, har jag förlåtit. Han var ett dessvärre ett exempel på en principiell ytterlighet. Fyllot som inte klarade av att hantera sin sjukdom och betalade dyrt för det. Vi ser dem varje dag, och de är dem vi tänker på när det diskuteras alkoholpolitik.

Kopplingen mellan trafikolyckor, misshandel och alkohol snackar vi mindre om — för det är faktiskt så att det största flertalet av oss inte lever i en sådan verklighet. Det gör att våra referensramar för att hantera diskussionen är otillräckliga och ansvaret som ligger hos oss själva portioneras ut till “andra”.

Någon gång, då och då, borde vi alla fundera på och acceptera vårt ansvar över att alkohol är en del av vår sociala samvaro. Att vi därmed också accepterar att skit händer i samhället på grund av det.

De flesta av oss hanterar det utan problem. Vi super inte ner oss, misshandlar inte människor och sätter oss inte bakom ratten och kör ihjäl barn. Men bara för att de flesta av oss inte gör det, innebär det inte att det inte händer, och jag kan tydligt se ett samband mellan mitt eget beteende och de tragedier som emellanåt händer. Kanske för att jag levt med alkoholmissbruk i familjen.

Jag proklamerar inte förbud mot sprit — men jag blir skitförbannad på att man vägrar se sitt eget ansvar i alkoholrelaterade tragedier.

Man skulle kunna säga att jag är värre, som fortfarande känner kopplingen och ansvaret, och ändå dricker emellanåt — jag har fått höra det någon gång. Det är en jävligt feg inställning. Att vara den enda som inte dricker hjälper inte ett jäkla dugg. Att acceptera ansvaret för att vi lever i ett samhälle där alkohol ingår även i negativ bemärkelse, finns större möjligheter att förändra och bryta mönster är min bestämda övertygelse. Dessutom borgar det för att rättfärdig men felriktad ilska som dispenseras i överdrivna portioner defuseras, eftersom man själv är medskyldig.

Anser man att det inte angår en, ja då har man förverkat sin rätt att över huvud taget ha en åsikt när skit händer, helt enkelt. Man kan inte både svälja snapsen och ha den kvar.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,