Om det nu är så att man vet och kan bevisa att människor betalar för lite skatt, så är det väl bara att driva in de pengarna? Jag vet — jättenaivt av mig att säga så, men jag måste ändå på något vis påpeka att det låter som gissningar när man påstår sig veta exakt hur mycket pengar det rör sig om när det gäller skattefiffel.

Min övertygelse är att skattesatserna sätts med tanke på fusk. Alltså — ett slags snatteriskatt på skatten. På många sätt anses det vara lite korkat att inte ta tillvara sina möjligheter att undvika betala skatt. Många renommerade företag lever av att hitta olika kryphål att “slippa” betala.

“Hur mycket av det vill du ha vitt?” Det är en inställning både för stora och små i detta avlånga land. Man fuskar med skatterna. Det har hänt att jag svurit över det där skattesystemet där fusk ingår, egentligen får för mycket av mig, som inte vrider och vänder på reglerna till fördel för mig själv.

För visst är det väl så att skattesatserna ligger lite högre än i andra länder för att vi är en uttalad skattefifflande kultur, handen på hjärtat?

Jag påminns lite om hur man närmar sig trafikregler i olika länder. Trafikregler bryts, och i de nationella kulturerna ingår det att “veta” vilka regler man tänjer på, till och med bryter mot. Man parkerar fel i Frankrike, till exempel, men lägger aldrig i broms eller växel — så att folk kan rulla bort bilen vid behov vid dubbelparkering, till exempel.

Ett par svenska tjejer som jag mötte på Tobago i Västindien hade varit med om en krock. De hade följt reglerna, men polisens inställning var att alla “visste” att man var tvungen att vara extra försiktig just i den korsningen, eftersom de som kom från andra hållet inte höll sig till reglerna särskilt ofta.

Visserligen blir många arga över att regler bryts — men det är vanligare att bli förbannad över det, än att bli förvånad över att någon hade mage att göra det. När det gäller andra, såklart.

Jag vet inte hur många gånger jag åkt med kompisar och med skräckblandad förtjustning lyssnat till invektivsvador över ratten till medtrafikanter som rimligtvis inte kan höra. Om hur illa de kör och att man inte får göra si eller så. För att en stund senare få arga tutningar från andra trafikanter, eftersom min polare behövde tänja på reglerna (och då utgjuts kommentarer av typen “ja, ja, är du så jäkla duktig själv då”, el.dyl.)

Det finns någon slags överenskommelse över vilka regler man får bryta mot, helt enkelt. Irriterande till del, men ingår i kulturen.

Till och med anställda inom skattemyndigheterna lever under detta kulturella skattesnattarklimat, för övrigt. Jag har till exempel hört talas om discjockeyn som fick svarta kulor för avdelningsfesten på ett skattekontor.

Man kan garanterat veta att folk fuskar med skatterna på ett eller annat sätt. Inte alla, men många nog. Men hur kan man veta säkert exakt hur mycket pengar det rör sig om, och ingår inte det redan i den svenska skattesnattarbudgeten?

* * *

Uppdatering: Debattartikel i DN. Ledare i SvD.

* * *

Andra bloggar om: , , , ,