Björn på bloggen bent skriver om det faktum att Pihlblad (ni vet, han journalisten i Schenström-affären) är homosexuell. Då jag personligen skulle primärt tolka det som att den dåvarande statssekreteraren kände sig avspänd i hans sällskap, berättar Björn, för mig helt oväntat, om hur jobbigt det kan vara med heterosexuella kvinnors närgångenhet.

Senast jag var på Lino fick jag en snopp upptryckt mellan skinkorna, brösten klämda fyra gånger, och en tunga inkörd i örat av olika män. Mina kompisar kände sig tvungna att be om ursäkt lite löpande under kvällen, trots att det knappast var deras fel. Ingen kunde egentligen förklara varför det var sådär, så Björns inlägg blir lite av en aha-upplevelse för mig.

Jag förväntas kanske vilja det? I och med att jag är där, kanske det är underförstått att jag är en faghag?

Det är inte en unik erfarenhet — glömmer aldrig när den homosexuella man som var min chef tryckte upp mig mot ett handfat i ett hotellrum och frågade om vi skulle knulla… lite förvånat (och kanske en anings besvärat) tackade jag artigt nej, och han blev jättegenerad osv (ingen elak människa eller så). Mina kvinnliga arbetskamrater tyckte dock att det skulle vara lite sport att tacka ja. Förstod inte riktigt den inställningen.

Det är möjligt att jag associerar lite för fritt nu — men jag har många gånger undrat varför det kladdas så förbannat. Kanske finns det en förklaring här någonstans till varför jag hamnar i dessa — för mig — helt absurda situationer.

Att pussas och kramas är normalt, det gör jag med mina närmaste vänner (på ett osexuellt sätt) så ofta jag bara kan. Så för mig har hela tiden Schenströmaffären handlat om att deras (underförstått nära) vänskap varit olämplig för att objektiviteten i journalistiken kan ifrågasättas.

Alla kringdiskussioner, hennes fylla som väl kan debatteras om någon vet med säkerhet, det där med jouren som visade sig vara överdrivet eftersom hon tydligen FICK dricka kvällen ifråga enligt alla regler osv. Det blir helt enkelt en räcka icke-händelser som omskrivs.

Det började med det olämpliga i att vara nära vän med den man är satt att rapportera om och slutade i en kaskad av oväsentligheter. Allt illa skött av alla, typ. Med den nu adderade dimensionen att som bög bli utsatt för kärvänlighet som inte känns välkommen och kanske har någon relevans i lapptäcket.

Jag känner att jag vill tacka Björn lite, för att ha öppnat ögonen på mig (och säkert andra) om det här, visserligen ett sidospår men ändå jäkligt informativa inlägget. Det blev lite av en livets udda pusselbitar som föll på plats, och jag känner mig lite rikare på kuppen.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , ,