För mig är det inte något nytt att människor såväl som politiker över röda, gröna och blå gränser förenar sig under gemensam flagg i sina farhågor om övervakningsivern.

Alice Åström (v) påpekade dessutom redan i somras, under ett seminarie i Almedalen, att samtliga representanter i integritetsskyddskommittén oavsett partitillhörighet, stod enade i att man måste värna om privatlivet. Hon sa att kunskapen om vad upplucking av integritet innebar förenade över partigränserna.

Att se det i ta sig uttryck form av en gemensamt skriven debattartikel av Stefan Carlén, ordförande för Ordfront och Maria Rankka, vd för Timbro är oerhört stort. Tack till Stefan och Maria, för det här initiativet. Det krävs rejäl ryggrad att släppa “lagmentaliteten”. Förhoppningsvis illustrerar det hur oerhört viktig denna fråga är, och deras medborgaransvar lyser som en ledfyr i mörkret.

Debattinlägget har inte oväntat genererat en del reaktioner. Men som flera påpekar — det är svårt att känna någon förhoppning om att riksdagens ledamöter lyssnar.

Oron jag känner är att lagmentaliteten jag nämner ovan, nu tar sig uttryck i “riksdag mot resten”. Personliga principer lämnas vid dörren till plenisalen, och dekret utgår uppifrån om vad som gäller.

Rent praktiskt måste det vara så att grupper tillsätts som rekommenderar hur man ska rösta i enskilda sakfrågor. Den enade övertygelse Alice Åström vittnade om — syns då alltså inte när det röstas. För det är endast enskilda som som satt sig in i problematiken och partipiskan väger tyngre än dessas kunskap och övertygelse.

Frågan om vår rätt till ett privatliv är större än partipolitisk enighet utåt. Det är tveklöst det största en idag aktiv politiker kommer att ställas inför under sin livstid.

Samtidigt som människor kämpar med att sätta sig in i dessa frågor, orkestreras ett behov av tillsyn, översyn och skydd, vad det verkar minutiöst. Hela tiden får man intryck av att vi måste “bjuda till lite” för att kunna fånga alla dessa fruktansvärda brottslingar och terrorister som “vimlar” överallt.

Frågan är varför människor som inte misstänks för brott måste erbjuda sina privatliv och sina tankar i hjälpen på jakten på busar. Då det hela tiden sagts att “den som har rent mjöl i påsen” inte har något att frukta, ifrågasätter jag varför jag måste stå ut med någon annans skitiga händer i min påse.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,