“Skivbolagens stora skräck” skriver DN — och bandet verkar strunta i sådana tankebanor. De experimenterar med den fria prissättningen, säger de. Och påpekar något som jag faktiskt inte tänkt på, är U2 lika mycket värda som Roxette?

De där skivbolagen börjar bli pressade från annat håll dessutom — cd-försäljare i Storbritannien bönfaller om att kunna få sälja produkter utan drm-skydd. De som är närmast kunderna har nog rätt bra koll på vad som säljer och inte. De är rädda för att kriget mot konsumenterna kommer att driva dem till att köpa mindre…

En helt annan, rätt usel, typ av “fri” prissättning får väl Notara stå för. De anser att de som använder sig av deras tjänster måste läsa lite bättre på siten, och söka rätt på informationen som berättar att det faktiskt kostar pengar.

Jag noterar (via Andra sidan) att skolmaten inte ökat i kvalitet sedan det begav sig för undertecknad. Faktum är att det verkar som om det är exakt samma soppa som serveras…

Länge leve individualismen, läser jag — när Esther Perel uttalar sig om otrohet. Trygghetsnarkomanin som orsakar så mycket dumheter i landet kanske kan botas av lite mindre tråkighet i sänghalmen?


Jag är nog den sista som ska påpeka hur saker skrives. Men är det en värdeskala av brottslighet jag inte riktigt greppar här? Det där tankstrecket och tillägget “i skolan” får det att låta som om det skulle vara VÄRRE på det här viset.

Kryptobloggen konstaterar att det vore en bra idé om kvittoskrivare kunde hålla sig till en standard. Fyra siffror av kortnumret ska döljas, men eftersom olika rutiner för vilka nummer som döljs, kan man få ihop ett helt kortnummer genom att para ihop kvitton.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,