Det allmänna obehag (läs rädsla) som samhället känt för ungdomar i alla tider kan man numer tillfredsställa med allsköns samhällsåtgärder. Tidigare gick det ju inte i någon praktisk mening, ungdomar kunde ha “ett liv” bortanför de vuxnas sfär — något jag själv uppskattade när jag var i den åldern.

Men nu kan man sy in chip i kläderna, installera kameror och följa mobiler med gps — teknologin finns och används. Så när förslag kommer om drogtester och buggning av barn, för att inte glömma ungdomsdomstol, blir jag inte förvånad — men jävligt förbannad, på ren svenska.

– Vissa har redan vid 15 års ålder en hyggligt lång straffkarriär, säger Peter Althin, som nyligen slutade som riksdagsledamot för kristdemokraterna.

Vari består detta förbannade behov av att demonisera barn och ungdomar? Om det är vanligt att barn blir brottslingar har vi misslyckats kapitalt som samhälle — varför reflekteras det inte över det istället?

Nej, alla ska omhändertas, registreras, övervakas och förtryckas, så att samhället kan få lite lugn och ro. Varför det väsnas här och var är extremt få intresserade av att veta — det räcker om man kan få grupper i samhället att hålla käften och inte synas eller märkas. Då blir allt skitbra, serru.

En gång i tiden ansågs det viktigt att vara tolerant — det fanns en självinsikt att det man inte visste, skrämde och att man måste lära sig ignorera den instinkten för att utvecklas. Numer är det en svaghet att inte använda ödlehjärnan. Man är dum i huvudet om man inte är lite lagom hatisk och rädd. Terroristen kommer, och/eller ungdomen ligger i bakhåll och lurpassar på intet ont anande — så det är fan i mig bäst att vara beväpnad upp till tänderna med allt utom förstånd.

Det finns mycket fult i denna värld, inget snack om saken. Men verkligheten de flesta av oss lever i inbegriper inte allt det där som samhället tycks nedsudlat av när man läser i media och lyssnar på politiker som har pannan full av djupa veck.

Det finns utrymme för tolerans — det finns utrymme för att låta ungdomar vara privata. Man ser dessa utrymmen överallt — men de slås igen och beläggs med tunga kedjor och hänglås om utifall att. Allt som finns kvar är den lilla kameran som blinkar, inte särskilt förföriskt, vid sidan om, och inte en jävel känner sig tryggare för det.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,