Blev lite smickrad över att bli kallad anarkist i en blogg, och började fundera lite kring det.

Igår käkade vi på jobbet julbord tillsammans, och när vi senare på kvällen gjorde vårt bästa för att tömma chefens barskåp hemma — så kom vi in på Thomas Di Leva. Som vanligt när han dyker upp på tapeten är det nästan alltid någon vars skinn kryper när han kommer på tal. Det har alltid varit lite av en gåta hur en så otroligt oförargligt, god och snäll människa kan provocera såpass.

Det finns flera exempel på människor som vi “stör” oss på, som inte passar in riktigt i vår världsbild, och reflexen blir i förlängningen att hitta olika sätt att genom olika medel förhindra att de syns eller hörs.

Det som Iakttagaren underförstått säger är att mer regler och kontroll är vad som behövs. Postningens natur lämnade inte plats för utveckling av tanken varför det behövs — men jag noterar att h*n för säkerhets skull klistrar på mig en etikett för att tydliggöra SIN position. Om man upplever det som oroande att man verkar för att millimeterkontrollera människor, är man anarkist.

Att använda sig av etiketter är ganska vanligt. Det gör de flesta av oss för att förklara var någonstans man ska placera människor och syltburkar. Inte minst för att veta vad innehållet är. Ordning och reda. När det gäller människor, dock, så bekymrar man sig inte så mycket om felmärkning och använder sig medvetet av förvirrande oordning för att sno en poäng.

Det är måhända anarkistiskt i någons ögon att anse att människor har en rätt att uttrycka en åsikt utan att bli förföljda av den. Eller rent av samhällsfarligt att anse att människor har rätt till både integritet och privatliv. Man kan konstatera att det råder växande oresonlig attityd av att lägga sig i hur man ska se ut, eller vara, i samhällsklimatet — och det får inte förbjudas att ha en åsikt om det.

Alla “Thomas Di Levor” i världen som inte riktigt passar in i vissas ögon riskerar sållas bort, helt enkelt, så att de slipper oroa sig för nyanser och medvetenhet. För det är det som är konsekvensen när man börjar prata om sådana här saker — den som sitter vid makten, är den som bestämmer subjektivt medelst moralargument vilka som ska tystas. Det har vi ingen kontroll över och vem som helst kan bli utsatt.

Att det är smickrande beror emellertid inte på att jag tycker att anarki är eftersträvansvärt — oavsett tolkning av ordet — utan för att jag tydligen gör ett bra jobb att informera i de här frågorna, ibland undrar man ju. Proportionalitetsprinciper glöms oftast bort, så jag ser det som en ära i nödvändigheten att etiketteras som anarkistisk för mitt engagemang i att informera om baksidorna av för ivrig styrning av invånare och dess kommunikation och ultimat tankar.

Det finns flera som håller med om detta, men som inte säger något högt. Redan nu råder det en förstämning av att passa sig för vad man säger och tycker. En del anser till och med att det är en bra inställning som borde påtvingas alla… Så jag lär fortsätta skriva om detta i “tid och otid”.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,