Anders Gerdin, den avgående chefredaktören på Aftonbladet, skriver i Dagens Media om hur viktigt det är med positivt laddade nyheter. Även om blir en lite puts-hurtig ton i artikeln, håller jag i grunden med honom. Vad som är positivt laddade nyheter kan man dock diskutera — det är upp till subjektiv bedömning.

Själv måste jag säga att 17-åringen som beställde sexleksaker åt en sverigedemokrat för att grabben “inte gillar rasism och ville jävlas” (hittad via slutstadium) är ett exempel på nyhet som gör mig glad. För ungdomar som slåss utan att använda sig av våld är det sällan man läser om i tidningar. (Ryggdunk till föräldrarna, som jag misstänker kommer att betala böterna utan knot.)

Nyheten i sig behöver alltså inte vara “ofarlig” för att vara positiv, kan man väl säga. Det är det jag tror är svårigheter för kvällspressen — att hålla sig till nyheten och motstå frestelsen att hjälpa till att göra den värre.

Så när två människor slår ihjäl en liten tjej, väljer Aftonbladet att utmåla ett dataspel som orsak. Det räcker liksom inte med att något fruktansvärt har hänt, vi ska dessutom kastas in på irrvägar för orationell skräck för datorspel generellt, och Mortal Kombat specifikt. Vi ska ta med oss skräcken hem och titta misstänksamt på varandra, bli oroliga för våra barn och leva i rädsla. Gud vet vilka omkring oss som spelar datorspel och kanske får en knäpp “bara därför”.

I Aftonbladet, där till och med jag rapporterats “rasa” en gång, är det lite av ett problem att journalister hjälper nyheten genom att addera egen, emellanåt påhittad, information och tolkning som inte hör dit. Det är alltså inte så att man nödvändigtvis väljer ut nyheter som är negativa, upplever jag det som alltså, utan när nyheter beskrivs så väljer man att vrida till det så läskigt och så nära kanten till stupet som möjligt.

Som läsare upplever man det inte sällan att det är kört för mänskligheten, det finns inga utvägar och man kan lika gärna skita i allt, låsa in sig och bli eremit.

Därmed inte sagt att man inte ska rapportera om det “onda” och utmåla det precis för vad det är. Bekymret blir snarare att man inte kan urskilja det “onda” från det “goda” till slut, och det har vi journalister att tacka för.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,