Schneier säger sig ha gjort sitt sista inlägg om “kriget mot det oväntade“. Det är vad han kallar utvecklingen av kriget mot terrorismen och han har beskrivit många händelser som pekar på att vi krigar mot varandras olikheter istället för terrorism. Anledningen till att det troligtvis blir det sista inlägget är för att det finns alldeles för många exempel som ger honom rätt, skriver han.

[min översättning] Problemet är att vanliga medborgare inte vet hur ett riktigt terroristhot ser ut. De kan inte se skillnad på en bomb och en tejphållare, elektronisk namnbricka, cd-spelare, fladdermusdetektor, eller skulptur gjord av skrot; eller skillnad mellan terroristbenägna och immaner, musiker, eller arkitekter. Allt de vet är att något får dem att känna obehag, vanligen pga rädsla, mediahysteri eller att något bara är annorlunda.

Bruce berättar om “I am not afraid“-kampanjen, som går ut på att låta politiska representanter veta att medborgare inte är/vill vara rädda för terrorister. De nämner hur med tanke på det mod som existerar bara genom att sätta sig bakom ratten på en bil och hur många det är som dör i trafikolyckor, borde modet finnas att fortsätta leva i frihet utan skräck för den mycket mindre risken att dö i en terroristattack. Man uppmuntrar en internationell aktion, där alla skriver till sina beslutsfattare med samma sorts meddelande.

För mig personligen har det egentligen aldrig varit fråga om att vara rädd för terrorism. Däremot har jag som bekant känt en ökande olust inför våra styrandes lust att exploatera terrorism för att införa total makt för sig själva. Jag har själv skrivit till samtliga riksdagsledamöter för att lufta min oro och fick sorgligt få svar. Enligt ett obekräftat rykte gick det ut dekret att inte svara på dylika förfrågningar från partiledningshåll.

Men jag undrar om man inte måste envisas med att skriva till riksdagsledamöterna, i alla fall. Ju fler desto bättre. För jag är mycket hellre rädd för terrorister än för mina folkvalda.

Är vi som folk rädda för terrorism? I Sverige tror jag att överlag blir svaret nej, på den frågan. Men däremot har våra styrande samma lust att inskränka vårt personliga utrymme, så andra saker lobbas som anledningar. Grundtanken är att vi alla ska gå med på att vara tillgängliga dygnet runt, var vi än befinner oss i livet.

Vill vi inte, misstänkliggörs vi. I vissa länder betyder det att vi är terrorister, i andra att vi är pedofiler eller mc-klubbanhängare. Intressant att se hur dagens teknologi som tillåter styrande att kontrollera befolkningen in i minsta detalj får dem så sugna på att tillämpa detta att anledningarna skräddarsys beroende på vilket land man befinner sig i.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,