Föräldrar ansätts från alla håll, och varningar haglar i media. Inte sällan varningar som motsäger varandra, till och med — det är omöjligt att inte oroa sig för barnen, men när man gör det blir barnen skadade. Som förälder är det helt omöjligt att “göra rätt”.

Något som jag funderar över emellanåt, och som aktualiserats idag, är om barn får ha hemligheter för sina föräldrar? Min pappa var alltid väldigt förstående för att jag ville förhålla mig “privat” om vissa saker, mamma var mindre benägen att tycka det var okej — men i det stora hela var jag fri att göra som jag ville, under förutsättning att jag alltid vände mig till dem om problem uppstod. Vilket jag alltid gjorde, utan undantag.

Idag är det extra svårt att vara en respekterande förälder, upplever jag det som, eftersom barnen utmålas som offer i en hård verklighet varhelst blicken landar. Att vilja veta var ungarna är, alltid, är nog mer vanligt nu än det var när jag växte upp.

Telenor har lanserat en tjänst som gör att föräldrar alltid ska kunna se, via internet, var exakt deras barn befinner sig. Eftersom jag kände obehag inför samma tjänst som erbjuds företag, så känns det som att frågan är motiverad:

Exakt hur viktigt är det för dig som förälder att veta var dina barn är, alltid? Jag får en känsla av att åldern på barnet spelar roll här. Så följdfrågan blir, när slutar man “övervaka” sina barn, och accepterar att de har ett behov av att få ha hemligheter, precis som vi själva, om någonsin? Hur försäkrar man sig om att barnen lär sig att de är viktiga och värda respekt, om de inte får ha hemligheter?

Pär Ström varnar för att man om man vänjer barn vid att ständigt vara kontrollerade, grundar man för ett samhälle där integritet inte kommer att ha en naturlig plats framöver. Det är inte utan att jag känner lite oro för det, jag också. På sätt och vis sörjer jag dagens brist på barns möjligheter att få upptäcka världen på egna villkor, kanske särskilt i stadsmiljöer.

Hade jag ansett integritet varit en viktig fråga idag, hade jag inte alltid haft det ända sedan barnsben? Det tror jag inte faktiskt. Så det grundläggande i att känna att ens person är värd respekt nog för att “få” ha hemligheter är oerhört värdefull i mina ögon.

Att som vuxen inte få ha frihet under ansvar, är en absolut mardrömssituation, vad mig anbelangar — även om det finns en gråzon. Skulle min arbetsgivare ha tillgång till positionering för var jag befinner mig alltid, skulle jag hata det. Det gör jag för att det tar bort mitt egna ansvar och jag får aldrig möjlighet att vara min egen, utan styrd av andra ständigt. Varför det inte skulle vara detsamma för barn och ungdomar, är jag inte säker på — men förutsätter att en väldigt stark känsla av rädsla spridits till föräldrar som kanske skadar mer än det hjälper.

Nu är mitt förtroende större för föräldrar än att jag tror att de är kortsiktiga och inte fattar hur detta kan påverka deras barn. Positionering, om det används av föräldrar, kommer att ställa lite krav på den vuxne att samtidigt lära sina barn självförtroende. Framtida medialarm, tippar jag, kommer att bli att det är viktigt att barn lär sig hantera sig och sin omgivning ordentligt — istället för att bli inkastade i situationer utan att vara förberedda.

Mitt förtroende för smarta ungar är också stort. Det lär nog inte ta så lång tid för en tonårsunge att räkna ut att man kan lämna telefonen hemma hos någon när man vill göra något som inte är sanktionerat hemma, till exempel.

Om enda chansen till att få förhålla sig lite privat är att utveckla sinnet för hur man lurar “systemet”, bjuder jag personligen på det i detta fall. Men frågan är om det var det som var poängen.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,