Att det är svårt att “välja samma sida” som pirater kan man se i artikeln om säpoexperten som volonterade att gå igenom bevismaterialet för Linköpingsfildelaren, och som enligt artikeln verkar föranleda ett frikännande. Hans motivering att vara intresserad av rättssäkerhet räcker inte liksom. Det måste sägas — om man nu vill se ett rättssäkert samhälle innebär det faktiskt inte att man förespråkar brottslighet eller känner kärlek för de som utför olagligheter. Ett ganska fult argument som jag inte borde bli förvånad över. Länge har debatten utgått från att man bevakar sitt intresse att få “begå olagligheter” istället för det faktum att rättssäkerhet faktiskt inte bör bortses från, någonsin.

Ledaren i SvD visar prov på liknande attityd, genom att vela i textform men drar slutsatsen att upphovsmannaintresset inte får leda till massövervakning. Även om man kan känna förståelse för att man kan uppleva det som att välja mellan pest eller kolera, måste man vid någon punkt bestämma sig, faktiskt. Många avvägningar man gör i livet består av att välja det “minst onda” — det är inte ett nytt koncept om än inte en drömsituation.

Under tiden går debatten vidare, genom excellenta blogges försorg denna gång, om vad äganderätt och upphovsrätt är. En fråga som aktualiserats av Horace Engdahls förvånande feltolkning härom dagen. Det verkar som om många behöver få klarhet i vari skillnaderna består, och varför det är viktigt att hålla isär begreppen.

Uppdatering: De som var De Sju som Vågade är numer Tretton som ställs mot representanten av de Aderton. Expressens Fjärde sida är tokhet.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,