Just nu befinner vi oss på en plats i den senaste veckans debatt om fildelning, där det anförs att upphovsrätt måste respekteras, men att små förseelser ska man inte lägga ner resurser på. Man ska inte jaga tonåringar. Men man vill emellertid skydda konstnärers rätt till betalning.

Låt mig syna dessa två vanligt förekommande argument i sömmarna:

För det första pratar man om en organiserad superpirat för att motivera att resurser ska läggas på att fånga in människor som begår upphovsrättsbrott. Underförstått någon som kapitaliserar på andra människors konstnärliga arbete. Principen att jaga dessa är vad mig anbelangar odiskutabel, och jag (och troligtvis de flesta pirater) kan stå bakom den tanken rakt av.

Problemet är att det inte existerar någon form av superpirat eller brottslig organisation av det slaget i Sverige. De som ställts inför rätta är vanliga människor, vem som helst, och inte någon gång har det varit fråga om att någon kapitaliserat på innehållet på hårddiskarna hittills.

För det andra är det det där med konstnärers rätt till betalning — någon sådan rätt existerar såklart inte heller. Ingen kan hävda att det finns en naturlig rätt att “få betalt” även om nöjesindustrin har föranlett ganska stora hål i min plånbok emellanåt.

Inte minst påpekade Reinfeldt detta för arbetarna i Kockums i somras. “Staten ska inte vara livslång garant för jobben“, sa han då. Lagstiftning vars syfte är att upprätthålla en industri som är på fall, är helt enkelt inte ett alternativ, hur behjärtansvärt ändamålet än är.

Nu råkar jag tillhöra en av de som anser att kultur får kosta utan att behöva generera nya pengar. Jag har inget emot att skattemedel används för att försköna vår tillvaro och omgivning med underhållning, konst och litteratur. Tvärtom, det är en förutsättning för ett rikare liv och jag anser inte pengarna förlorade på något vis. Men någon självklar rätt till pengar har upplevelseindustrin inte, även om inte ens piratpartiet proklamerar att upphovsrätt ska skrotas helt.

Sammantaget; det finns inga organiserade superpirater i Sverige, och det existerar i princip inte någon självklar, naturlig eller laglig rätt till inkomst för någon grupp i samhället. Kungen undantagen? Argumenten i debatten existerar alltså inte i något verkligt sammanhang.

Men på ett mycket verkligt sätt ställs “rätten till betalning” mot rätten till ett privatliv.

“Men vi ser ju fildelarna, online, vi behöver inte övervaka alla”, tänker nog en och annan som vill bevara upphovsrätten i nuvarande form men inte känner sig sugen på att sponsra massövervakning som är huvudargumentet för legalisering av ideell fildelning.

Då glömmer man upphovsrättsindustrin febrila lobbyverksamhet, vars förslag okritiskt övervägs och införs, och som ger större möjligheter att jaga fildelare. Industrin som man vill lämna carte blanche till visar inte några som helst ambitioner att låta “tonåringar”, eller någon över huvud taget, gå fri.

Samtidigt som försvarare av upphovsrättens nuvarande form alltså säger sig ointresserade av att en vanlig svenne laddar ner en enstaka låt, är det de facto så att upphovsrättsindustrin inte gör någon sådan distinktion. Att ge industrin fria händer, är således att ge dem frikort att jaga de där tonåringarna ingen vill hänga ut.

Man kan helt enkelt inte förlita sig på vad någon säger — man måste fokusera på vad som faktiskt görs.

Upphovsrättsindustrin har inte visat någon annan indikation än att sträva mot en utveckling av digital passkontroll, där all kommunikation filtreras och kontrolleras innan det godkänns för distribution till mottagare. De sätter oerhört stor press på politiker och nätoperatörer för att kontrollera den kommunikation som sker via datorn.

Det måste få kritiseras utan att man anklagas för att vilja slita artisters levebröd ur munnen på dem.

Det är fult och ohederligt att ta till argument som inte har någon förankring i verkligheten, och säga sig värna om tonåringar specifik, och medborgare generellt, men i praktiken lämna över dessa till vasstandade jurister för upphovsrättslobbyn. Som skiter fullständigt i vem de drar inför rätta och vilka kostnader både i privatliv och skattemedel det kräver. Det är bestens natur, det är det de är till för och de sköter sitt jobb, oavsett vad politiker och opinionsbildare säger.

* * *

För övrigt anser KU att Bodström inte gjorde sig skyldig till ministerstyre med anledning av razzian på The Pirate Bay, eftersom han nekar det till det… I protokollet kan man dessutom läsa mångt och mycket om fildelning och upphovsrätt, men bara någon paragraf eller två om själva sakfrågan.

* * *

Vill du hitta till vad som sagts hittills i bloggosfären i denna fråga, så besök Mary på Mina Moderata Karameller, som har satt ihop en enorm resurslista av material.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,