IFPI citeras flitigt i en artikel i svenskan, och det är en tämligen skrämmande inställning de visar prov på. Dessvärre framstår Beatrice Ask vara inne på lite samma linje och använder sig av ett språk som obehagligt ekar av antipiraternas inflytande.

Det talas om rättssäkerhet — och eftersom säkerhet är ett värdeladdat ord dessa tider så drar man sig inte för att använda det i marknadsförande syfte. Trots att förslagen som ramlar in är allt annat än rättssäkra i praktiken. Lyckligtvis är svenskarna inga dumhuvuden, och många börjar inse vad som håller på att hända.

Ju fler det är som förstår omfattningen av vad antipiratbyrån och IFPI försöker göra i upphovsrättens namn — desto fler röster börjar höras om bredbandsskatter eller avgifter. Detta för att försöka kompromissa bort problemet, eftersom de anser upphovsrätten värd att vårda. En ganska schysst inställning, får man väl säga. Det skulle nog vara en majoritet som röstade för en sådan lösning i dagsläget.

Artister i Kanada har gått ut och sagt att de skulle föredra en form av avgift, istället för att man fortsätter jaga fildelare. U2:s manager gick härom dagen upp på en scen och uttryckte samma önskemål. Många vill helt enkelt se ett slut på kriget, men försäkra sig om att artister fortfarande får betalt. Men det finns dessvärre stora problem med att införa avgifter som som är tänkt att gå till upphovsrättsinnehavare.

Problemet är inte den föreslagna lösningen, som i sig är en god tanke, utan hur den skulle implementeras. Att det finns människor som i princip skulle bli straffad av en dylik avgift, eftersom de aldrig laddar ner något, är bara en bit om än viktig, liten i sammanhanget. Sen är det ju en fråga om vem som ska ta emot pengarna och fördela dem. Hur stor avgiften måste vara. Och hur mycket av avgiften som ska avsättas till “administrativa kostnader”.

Ponera att det är okej att man tar ut en skatt, alla är glada och nöjda, att dessa principiella hinder att införa en skatt är helt undanröjda.

Då stöter man på nästa problem: Det finns egentligen inget praktiskt sätt att kunna se vilka låtar som laddas ner, eller hur många. Fundera på det själv ett ögonblick — hur bär man sig åt att registrera all musik som far runt i ledningarna? Ska man kanske förbjuda att användare skickar musik till varandra, utan man måste använda sig av speciellt designerade siter för ändamålet?

Vi säger väl det — vi bortser från den praktiska omöjligheten att kunna kontrollera att människor delar med sig via “osanktionerade” kanaler som är omöjliga att kontrollera statistik på utan invasiva åtgärder. Eller att “fejkade” nedladdningar kan ske som hypar någons statistik orättvist. Eller att det är praktiskt och logistiskt omöjligt att tvinga människor att samlas kring några få platser online. Vi undanröjer även detta hinder, för diskussionens skull.

Då uppstår nästa delikata dilemma. Säg att du laddar ner två låtar. Den ena kastar du direkt, den föll dig helt enkelt inte på läppen, eller det kanske rent av var fel fil helt enkelt. Den andra spelar du om och om igen. Ska båda artister få samma summa pengar?

Sist men inte minst — hur mycket ska tilldelas porrindustrin? Filmindustrin? Författare? Fotografer? Hur ska man göra med nya kulturella uttryck, youtube, bloggar, onlinekonst, mm. Exakt hur hög skatt måste det till, egentligen?

Det värsta är, att även om man hypotetiskt undanröjer problem för att ta itu med det senare i förhoppning om bra idéer i ett senare läge, så fastnar man hela tiden i mycket reella praktiska problem. Ironiskt nog, måste man massövervaka och detaljkontrollera varenda dator, bara för att administrera att rätt summa pengar når rätt upphovsrättsinnehavare. Och så är man tillbaka där man började, “problemet” med att privatlivet faktiskt är viktigare.

Fyll gärna på med kommentarer om fler trösklar ni kan komma att tänka på, eller förslag till lösningar på de problem jag identifierat ovan.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,