GÄSTBLOGGARE: Vi måste sluta med hycklandet, och börja kalla de som stjäl av oss för tjuvar. De är inte missförstådda, de handlar inte i ungdomligt oförstånd och det finns inga förmildrande omständigheter. Det de har sysslat med är STÖLD och det de skall ha är STRAFF.

Jag köpte häromdagen en CD med en nyutgivning av en skiva från 1981, som jag redan har på vinyl. Den kostade 79 kr på den nätbutik där jag handlade. Eftersom jag är samlare plockade jag fram det gamla originalet för att se hur mycket sämre omslaget är på den nya utgåvan jämfört med den gamla vinylen, och ur LP-fodralet föll kvittot från 1983 då jag köpte skivan förra gången. Jag betalade 65 kr då.

Med tanke på kronans fallande värde är priset nu hälften av priset då. Det kan inte tolkas på något annat sätt, jag blev skinnad då. Om de kan sälja skivan till halva priset nu, med vinst, måste jag ha blivit ordentligt blåst under årens lopp. Jag har ungefär 800 skivor i vinylsamlingen. Det betyder att jag förlorat åtminstone 30 kr i överpris per skiva gånger 800 vilket blir 32000 kronor, i 1983 års penningvärde vilket betyder ungefär 65000 i dagens, med lite ränta.

Enligt SCB föddes nästan 100000 personer samma år som jag. Det betyder att skivbolagen bestulit oss på sex och en halv miljard kronor. Då talar jag fortfarande bara om min årgång.

Skivbolagen är sådana vaneförbrytare att de utan tvivel stulit pengar av oss på samma sätt ända sedan 50-talet då rockmusiken etablerades för att pressa ungdomar på pengar. Det blir 100000 personer per födselår gånger 40 år ungefär (Rock around the clock kom 1955) vilket gör fyra miljoner invånare gånger 65000 i stöld per person, vilket i summering betyder att skivbranschen är skyldig oss svenskar 260 miljarder kronor i dagens valuta.

Det här har passerat anständighetens gräns för länge sedan. När brottslighet når de här nivåerna är det viktigt att bestraffa på ett tydligt sätt, så andra förstår att samhället menar allvar. Därför är det viktigt att inte bara kräva tillbaka de 260 miljarder kronor man stulit av oss genom manipulerade priser och kartellbildningar, utan följa den juridiska sed vi har när det gäller brott i musiksammanhang.

Fildelar man ut tio låtar kan man tydligen bli stämd på sådär tjugo tusen dollar i avskräckande syfte om man råkar vara amerikan, och de här brottsyndikaten som är skyldiga oss förmögenheter har en tendens att vara amerikanska. Låt oss alltså lägga på den siffran på det individuella skadestånd vi skall ha ut av de här brottsyndikaten.

800 skivor med tio låtar på varje betyder alltså 800 gånger 20000 dollar vilket blir sexton miljoner per person, gånger sju ungefär för att få över det i svenska kronor ger 112 miljoner per person i sveda och värk. Plus då de 65000 kr stölden handlade om från första början. Jag tror på oegennytta, så jag är beredd att skänka de 112 miljoner kronor RIAA är skyldig mig till Electronic Frontier Foundation.

En obetänksam person kanske skulle föreslå att samma sak vore lämplig för de skivsamlare som dött under åren från 1955 till nu, men då missar man den viktiga tanken på att de efterlevande skall kunna leva på arvet efter förfadern. Precis som royalties för popsånger skall hålla kommande generationer solventa vore det förmätet att skänka bort den arvedel som borde tillfalla de dödas barn och deras respektive efterföljare. Det viktiga är ändå att tjuvarna får känna att det svider när de betalar ut skadeståndet. Finns det inga kvarlevande anhöriga får arvsfonden ta pengarna.

Jag tror som sagt på oegennytta, och jag skänker mitt skadestånd till EFF, men de 65000 skall jag ha i kontanter i handen. De är mina.

Inge Vidare-Snaalmen-Arg

* * *

Världspremiär för gästbloggare här på opassande! Tack för inlägget Inge! :-)

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,