Såg just 30 days of night, som får godkänt. Blev påmind om den gamla geniala klassikern The Thing, som lyckades skrämma skiten ur mig när det begav sig. Jag är motvilligt förtjust i bra skräckfilm. För jag har vissa problem med det — jag kan till exempel inte titta på en skräckis på kvällen, för då får jag svårt att sova på natten. Även med lampan på… Så det löser jag genom att kolla in dylikt på förmiddagar.

Faktum är att jag tillgodogör mig film bättre om mornar än om kvällar över huvud taget, har jag lagt märke till. Jag är mer mottaglig, mindre distraherad. Och råkar det vara något riktigt läskigt, så har jag hela dagen på mig att komma över det… Fjantig, javisst, vi har alla våra kors att bära…

Vad som avgör om en skräckis är bra eller inte är svårt att säga. En skräckstämpel på en film får mig inte att kasta mig över den i förväntan. Tvärtom faktiskt — de flesta är faktiskt ganska junkiga.

Doktor Spinn nämner The Devils Rejects, en film som jag anser vara en exceptionellt bra skräckis och dessutom sorterar under ren, om än udda, filmkonst för den är så unik. En lågbudgetfilm som The Last Broadcast är flera gånger bättre än formaterad skräck med mycket pengar i botten som spottas ut från filmindustrin.

Båda filmerna använder sig av genuint filmberättande och unika grepp som gör att det blir oerhört bra. Den sistnämnda filmen inte minst, som inspirerat till filmer som Blair Witch Project, och nu senast Cloverfield, trots att Last Broadcast i princip är en “garagefilm” om än väldigt välgjord. En annan lågoddsare som blev så populär i p2p-sammanhang att den fick en uppföljare, är Cube från 1997.

Trots att kommersiell skräckfilm verkar vara något av en kassako, är det när filmskapare får flippa ut totalt och verkligen kan grotta ner sig i experimenterande som det har en chans att bli riktigt bra som jag ser det. Japanerna är riktigt duktiga på skräckisar dessutom. Det är inte utan anledning att flera gjorts om till den amerikanska publiken.

Skräckfilm är som bergodalbanor. När jag står i kön fattar jag inte vad jag ska upp i det där monstret att göra, och jag är skräckslagen samtidigt som jag skrattar genom hela åket. Fast jag skrattar inte sådär skitmycket när jag tittar på en skräckis… nån form av skräckblandad njutning är det fråga om i alla fall. Nån som har några teorier om varför man utsätter sig för dylikt?

* * *

Andra bloggar om: , , ,