Barnen som inte får ha färgglada kläder för att det gör en personalare sjuk, och tjejen som inte får ha långa ärmar på donken för det är inte så uniformen ser ut, ställde i kombination till det lite för mig. Man ska vara flexibel på arbetsplatser och vårda sin personal i bästa möjliga mån anser jag egentligen, eftersom en trivsam arbetsplats är bra för affärer och bra för människor. Win-win, som man säger. Men i dessa fall undrar jag om man som anställd inte ska få hjälp att söka sig till en plats som bättre passar deras förutsättningar även om det kan framstå som kallt.

Proportionellt blir det galet om alla på ett dagis ska förändra sitt liv och vardag för en dagisfrökens skull, och även om hälsoargumentet från donken är renodlat skitprat (lattjo nog) så har de ändå rätt att bestämma sin “look” (hur det än ser ut för kunderna och påverkar deras image).

Fram tills jag beslutade mig för den ståndpunkten, ville ni inte vara i mitt huvud. Helt lätt var det inte — jag skulle till exempel bli topp tunnor om inte en arbetsplats filade ner trösklar till en rullstolsbunden el. dyl. Det är en fråga om känslomässig gränsdragning vs. realistiska nivåer på vilka krav man kan ställa på en arbetsplats och sina medmänniskor.

Fundera själva över era reaktioner till de olika, men lika, historierna och framför gärna dem, nyfiken på hur ni tänker när ni läser artiklarna.

* * *

Andra bloggar om: , , , ,